Påskharen

Här väntas det ivrigt på påskharen. Och ägget som den skall lägga (?)

Men vi sjunger också om graven som visst var smutsig och som Jesus låg i. Och att graven är tom och korset är tomt och att Jesus lever! Och om händerna som är fulla av blommor som vi skall ge till Gud.

Dottern är lika bra som mig på att komma ihåg sångtexter. Det vill säga att vi tillsammans kanske kan komma ihåg två linjer av en sång med fyra linjer. Så vi blandar mycket och glatt och hittar på sån att det blir till något som liknar på en sång.

Jag vet annars att påskharen har hoppat inom godisbutiken i grannlandet och handlat mycket godis som den skall fylla äggena med. Påskharen har faktiskt handlat godis till alla familjemedlemmer som är äldre än 10 månader. Och den har valt ut några exra godbitar till sitt eget ägg. Jag vet också att påskharen som har varit väldigt duktig på att inte äta så mycket godis helt från att detta året började (!) nu har provsmakat ganska så många av de där extra godisbitarna. Bara sån för att se om allt smakar bra.

Det gjorde det.

Vår!

Jag njuter. Våren är så definitivt här. Små, små gröna blad kan ses på de småa björkarna som växer överallt där de inte borde växa. Det har varit så varmt att vi spungit barfota halva dagarna. Och mitt i all denna idyllen finns det sådana enorma mängder med jobb att göra. Inne i huset, ute på gården, inne i det nya tillbygget, i uthusena och inne på datans hårdskiva som är fylld med fotografier som borde sorteras, organiseras och framkallas. Vi kan välja och vraka. Men ack så lite tid till att göra det man väljer.

Och jag har ett problem. När våren kommit så här långt stannar allt annat upp. Mitt enda fokus är att få vara ute så mycket jag bara kan och gärna lite till. Inomhusarbete gör jag helt enkelt inte när vädret är som det varit den senaste veckan. Och när jag sätter mig på fjället eller leker vid bäcken är allt så fantastiskt vackert att jag inte tycker något måste göras. Ren natur. En gård som badar i sol. Jag är nog ganska så säker på att vi har lyckats köpa ett ställe som är helt perfekt... för oss.

"Froggy the Frosk"

Idag har jag varit jättearg på en grön plastbit med hjul på, som heter "Froggy the Frosk". Den skall sitta fast på barnvagnen och storasyster skall stå på den medan vi rullar nedför de närmare 3km långa backarna till dagiset. Det skall ta under 1min att sätta fast skruven med den hårda röda plastbiten på och sen skall man vara klar till att vandra iväg. När man 15 min senare fortfarande håller på menar jag att alla har full förståelse för att jag kastade "Froggy the Frosk" i väggen och skrek så det ekade över ängarna.

Storasyster konstaterade att "hjärtat sjunker (?) och det känns som man kokar innuti då man blir arg". De har pratat om detta på dagiset. Och de har lärt sig att räkna till 3 och inte bita, sparka eller slå någon som står i närheten. Men jag menar att det är lov att kasta något i väggen och skrika jättehögt då det kokar över inom en.

Vi kom oss ned till dagiset. Jag vandrade upp igen. När jag senare hämtade henne hade jag glömt hur länge det tog att få fast Froggy på vagnen. Vi stod utanför dagiset. Men jag skrek inte. Helt enkelt för att jag inte har behov av att bli känd som den ilskna, finländska mamman som kastar gröna, grodliknande plastbitar i dagisets vägg. Vi bad till Gud istället och efter 5 min kom vi oss iväg.

Jag har gått mycket idag. Och jag har varit väldigt, väldigt arg.

Strumpbyxor

När all tvätt är vikt. Och tvättkorgen är tom. Men det fortfarande inte går att hitta ett enda par strumpbyxor till lillebror. Då känner man sig förvirrad.

Bildlös blogg.

Mitt bloggande utan bilder får fortsätta eftersom datorn ännu inte klarat av att fixa sig själv. Jag lever i ett vår-rus och njuter solen. Har diverse små och stora tankar om barnen, vårt husprosjekt och framtiden. Några dagar goda tankar, andra dagar arga och trötta tankar. Fast tankarna om barnen är ofast bara glada. Att man kan gå runt och vara en så söt och rolig 3-åring är otroligt. Och att vi har en så charmerande 10-månaders "nästanalltidglad" baby som plirar med ögonen och säger; Mmammma! ger mig ett lyckorus varje dag. Uansett om jag är på bra eller dåligt humör.

Dottern hoppad runt på gräset igår och gjorde "konster". Allt skulle jag se på. Allt klarade hon nästan av. Balansera, springa, slå kullerbytta, hjälpa mamma att måla en stol och dra stora kvistar som snart skall brännas ute på ängen. Hon jobbade och kämpade. Och när hon sen låg i pappas famn på kvällen och konstaterade att hon var trött sa jag:

-"Det är ju klart. Som vi har jobbat och målat och dragit kvistar och allt idag".
Varpå hon vänder sig till pappan och säger:
-"Ja, klart at jeg er trøtt pappa. Men du er ikke trøtt. Du har jo bare vært på jobben."

Ja. Hon har sin egen logik.

Hoppas du fortsätter hänga med i min blogg. Med eller utan bilder för tillfället. Det kommer bättre tider =)

Fördelar

Det finns fördelar och nackdelar med det mesta.

Fördelarna med att bo just här, just nu, är flera. Den ena av dem är utetemperaturen som har visat ca +22 grader ute i "solväggen" i flera dagar nu. Den andra är avsaknaden av snö på vår gård (vilket ju är ett helt vanligt fenomen efter flera dagar med +20 grader på termometern). Det tredje är den fantastiska vårkänslan jag har pga de två ovanstående "fenomenen".

För att riktigt, riktigt njuta av fördelarna kan jag också nämna det faktum att varje gång jag behövt en akut tid till läkaren (pga sjukt barn) så har jag ringt på morgonen, fått en tid genast eller lite senare på dagen, varit in till läkaren och hämtat medicinen på apoteket - allt på ca 1h. Ja, jag måste erkänna att ibland är det telefonkö och jag måste kanske ringa två gånger före jag kommer igenom.

Nackdelen med att bo här är att jag ofta, ofta saknar mina syskon - deras familjer - och mina "barndomsvänner" i Finland. Men efter jag har nämnt alla dessa fördelar menar jag att alla kunde packa väskan och flytta hit! Speciellt efter det extrema snöfallet som jag förstår har valt mitt fd. hemland som sin favoritplats.

För att avsluta detta inlägget skulle jag haft några bilder. Men av en eller annan orsak slår vår dator av sig varje gång - varje gång (!) - jag försöker ladda upp några bilder. Orsaken? Okänd. Och mina eller min mans datakunskaper räcker inte till för att lösa problemet. Vi måste inhämta hjälp. Snart.

Med detta önskar jag en god helg! Våren kommer nog snart till oss alla. Uansett var vi bor =)

Pippi

Igår skickade jag iväg ett stycke Pippi till dagiset. Det är ju karneval feber i världen och dotters dagis är inget undantag. Astrid Lindgrens figurer var temat, något som ju aldrig är helt fel.

Till min stora förvåning satt peruken ännu på huvudet, då jag hämtade henne några timmar senare. Men under peruken tittade två trötta, febriga ögon på mig. Och när vi kom hem sov hon helt tills det blev läggdags på riktigt. Och inte är hon mycket bättre idag heller. Stackars Pippi**

Picture time nr 2

This weekend: The new floor in the new part of our house is finally finished!

Naomi was running around like it was a big field! It felt great to stand on a solid woodfloor and dream about how it will all look when it`s done. One step at a time. Greatful =)

And then these two beauties went to bed and we felt even more greatful (not only becuase they fall asleep within minutes;) but because we have two healthy and funny and wonderful kids. We are so blessed!

Picture time nr 1

Some pictures from us to you. Enjoy!

This is what it looked like when the snow came a few weeks ago:




We had lots of fun...





Somehow I do feel that I want to explain my sun-glasses: They are old, bought during the 90`s. I have lost all my other ones, therefor they were my only choice - as it was impossible to be outside without something protecting your eyes. I used to love the blue colour and the shape used to be so cool and now... well ;) Naomis` glasses are pink with Hello Kitty on them - there is nothing more to explain there ;)


 








 


 

Hemmelighet

Jag älskar att höra vilka lustigheter andras barn säger, så jag fortsätter att tänka att andra också kan tycka det är lustigt att höra min dotters lustigheter. Sonens lustigheter kommer inte längre än till några otydliga ma-ma och pah-pah (och det är ju inte lustigt utan bara sött).

Idag hade jag (och pappan) följande konversation med dottern. Jag sittandes på hennes säng medan hon flög fram och tillbaka.

N: Mamma, jeg vet en hemmelighet, hysj, jeg skal ikke fortelle den.
Jag: Mmm, okej.
N: Pappa, hvor er den der hemmeligheten? Mamma får ikke se den. Pappa! Kan du hente kortet? Hysj! Kan du hente (och viskar konspirerande till pappa) "den der"...?
P: Naomi, vi skal jo ikke fortelle det. Ikke snakk om det nå.
N: Men jeg skal stå sån (hon står mitt på köksgolvet och ser på mig med ögonen mystiskt ihopknipna). Nå kan du hente det pappa! Husk og holde kortet... eh, holde "den der" bak ryggen din! Det er en hemmelighet mamma, du får ikke se skjønner du!
P: Men Naomi, jeg henter den ikke nå.
N: Men om jeg står sån! Og du holder den bak ryggen. Og så legger du kortet under bordet...
Pappan går inte att övertala och hon springer ivrigt fram till mig och viskar lyckligt: Det er en hemmelighet mamma. Og den er bare til deg. Ikke til pappa.

Någonstans här brister jag ut i gapskratt. Jag tror det kan ha något att göra med att det är morsdag (!) här i Norge på söndag. Men förstås är jag inte helt säker. För det är ju en hemlighet... eller ett kort.

(Här skulle det ha funnits en bild om det bara hade gått att sätta in bilder från datan på bloggen just nu, men det gör det inte... argh!)

Tråkig renovering?

Vi renoverar och bygger fortfarande. Men det är betydligt tråkigare att skriva om "att bygga nytt" än att berätta om renoveringen av den gamla delen. Och eftersom den nya delen definitivt är i fokus just nu händer det inget mer spännande än; isolering av golvet och ja... sånt där målande av fönster.

Jo. Jag målar ännu. Jag har faktiskt bara en enda liten sida av ett fönster kvar, som står och torkar "as I write". Jag skulle kunnat varit väldigt nöjd och med stolthet berättat att det är ca 15 minuter med jobb kvar och så är jag färdig. Jag skulle kunnat göra det om det inte varit för att det är nästan tre pinsamma månader sedan jag första gången skrev om de där fönstrena och mitt målande. Jag är glad att min man inte jobbar lika långsamt som mig.

Till mitt försvar kan jag ju berätta att de 4 fönstrena som innehåller 8 separata delar som skall målas på varje sida måste torka ca 4 dagar mellan de 3 varvena jag har målat (och hops - när jag skrev det sån kan man ju nästan inbilla sig själv att man varit snabb). Uansett. Det återstår 15 min. 15 min! Och så skall jag börja måla dörrlister...

Hjälp!

Hjälp mig! Jag orkar inte laga mer mat. Inga fler middagar. Jag vill pausa. Tycker vi äter densamma maten igen och igen. Man måste inte städa varje dag, man måste inte duscha varje dag, man måste inte träna varje dag (fast det är bra om man gör det) men den där eländiga maten skall tillberedas och ätas varje dag.

Är det någon som har några idèer? Något som går fort att laga (ca 30 min) och som är enkelt och gott. Vi är inte kravstora. Vi äter det mesta. Om du har några minuter extra tid blir jag väldigt glad om du vill skriva ned några tips. Jag är i stort behov av inspiration!

Att sova...

Och så stunden på dagen när du sätter dig ned och påbörjar klädningen. Vi sjunger och klappar händer samtidigt som vi tar på lag efter lag med ull och varma sockor och vantar. Vi gurglar lite och skrattar. Till slut ligger "miniatyrteletubbiesen" klar i sin gräddfärgade halare. Han ler lyckligt medan jag lägger honom ned i sovpåsen och rullar en extra ullfilt runt hans fötter som alltid blir så kalla. Jag rullar ut vagnen och sätter på myggnätet som på vintern fungerar som något sorts skydd mot frusna kattor som gillar att sova i varma babypåsar. Jag säger; Sov gott! Och ser chocken i hans ansikte. Hans ögon blir stora och runda. Ansiktet förvrids i en grimas och underläppen vibrerar.
-Sova? Skall jag sova? Det hade jag ingen aaaaaaaaaning om. Skulle han kanske säga om han kunde prata.

Hans protester blir högre och förändrar tonläge. De låter som en siren. Vi har gjort det ca lika många gånger som han är dagar gammal. Det vill säga ca 270 gånger (men inte alltid med så mycket kläder på). Men han verkar lika överraskad varje gång. Var det detta vi gjorde? Var det därför hon klädde på mig alla kläder? Är det därför jag ligger ute i vagnen? Jag går min väg. Gråten vibrerar bakom mig.

Två minuter senare sover han.

Motorsåg

Dagens samtal:

N: -"Jeg blir nok en jente når jeg blir stor".
(och mamma som tycker hon hör något som låter som besvikelse i dotterns röst säger:)
- "Ja, du blir nog det. Är det inte bra att vara en flicka då?"

N: -"Jo, men jeg skulle gjerne vilje ha sånne der oransje bukser, sånne som pappa har. Og en sånn der som man har på hodet, en sånn der hjelm. Og en motorsag. En  sånn som pappa kjøpte..."
 (och mamma som här ser sin möjlighet att lära barnet några grundläggande tankar om jämlikhet säger:)
- "Men du kan också ha en motorsåg! Man måste inte vara en pojke för att ha en motorsåg. Man måste vara vuxen, för barn får inte ha motorsågar. Men flickor kan också använda motorsågar när de blir stora.

N: - " Jaa! Så bra! Da kan jeg bli en mamma, sånn som deg. Og ha sånne bukser, og sånn hjelm, og en motorsag".
 (och dotterns röst klingar ivrigt av glädje och mamman känner sig lycklig över att få få lära dottern att flickor såklart kan ha egna motorsågar. Samtalet avslutas med följande replik:)
N: Mamma, da vil jeg ha en rosa motorsag! Og rosa bukse, og rosa hjelm.

Ja. Just det.




"Det gröna huset"?

Den senaste veckan har jag, i ärlighetens namn, haft några känslosamma stunder där jag tvivlat på vårt prosjekt. Att sådana dagar kommer visste jag ju nog. Vi gör det vi har möjlighet till med de resurser vi har, både ekonomiskt och tidsmässigt och ja, energimässigt. I perioder (som nu) går det så långsamt att ja, det går bara så otroligt långsamt. Min man jobbar envist på. Med studier och jobb och familj - delar som var för sig enkelt  skulle kunna kräva all hans tid och energi. Vi hittar en sorts balans. Vi lever ett liv vi njuter av. Och jag skulle inte ha valt annorlunda. Vi skulle inte ha valt annorlunda.

"Det gröna huset". Alla som läst och läser min blogg och inte är färgblinda, ser att vårt hus inte är grönt. Det är vitt, med inslag av smutsigt grått och några andra obeskrivbara färger som uppstått genom flera tiår.

Vi har skrapat på ytan och sett att huset en gång var grönt. Vi skall byta den utvändiga panelen (eftersom den nuvarande inte är original) och en dag kommer vårt hus att ha en ljus, grågrön färg med en mörkare nyans runt fönstrena och andra utvändiga detaljer. "Det gröna huset" är en framtidsvision, är ett av våra mål. Därav namnet.

Det skulle vi

Han skulle isolera golvet i nybygget. Jag skulle ut och springa tidigt på morgonen och sen sortera något av allt det som borde sorteras. Vi skulle få besök av farmor och farfar och vi skulle laga god mat och spela spel med barnen.

Allt det skulle vi ända tills han spydde. Då skulle vi inte det längre. Nu skall vi bara be och hoppas att ingen annan blir sjuk. Pappan är isolerad till sängen.


Ute snöar det riktigt mycket. Fast det inte syns på bilden. Men det märks tydligt när man sitter under en gran där ute och skjuter lejon tillsammans med dottern. 



Undrar

Och så har du dagar då du undrar vad du egentligen håller på med.

Dagar då golvena i husets två rum är fyllda med sånt du inte vet vart du skall lägga eftersom platserna de skall ligga på är överfyllda. Dagar då du öppnar skåpdörren på det enaste skåpet i köket och kastar in vad det nu än är som du har i handen och pressar fast dörren, som öppnar sig igen och det du lagt in plus diverse andra saker faller ut. Och du får börja om igen.

Dagar då du inte vill gå upp på vinden eftersom varje millimeter av golvet är... fullt av något. Och du nu börjar tänka på att allt som ligger där måste bäras ut och läggas någon annanstans när vi en dag i sommar skall börja renovera taket. Och du undrar var den platsen "någonannanstans" finns.

Dagar då babyns armar plötsligt är tre meter långa och får tag i allt det som inte borde ligga på golvet men det som ändå ligger där.

Dagar då storasyster leker överallt men inte på sitt rum. Och den avanserade rollspelsleken och dess olika "världar" som buss, bil, födelsedagssällskap och kojor brer ut sig på varje ledig plats och allt från lakan och snören till pappersbitar och dammtussar egentligen är "skumlingar", bilrattar, flygplan och prinsesskronor.

Dagar då du tänker att du kommer att vara 85 år gammal då du stapplande tar dig upp på övervåningen och tänker att nu är allt färdigt. Och sedan stapplande tar dig ned igen för att sedan bo på nedre våningen resten av ditt liv eftersom du inte klarar av att gå i den vackra, branta trappan från år 1860.

Dagar då du är glad att det finns andra dagar. Många fler och bättre dagar som inte är som den här dagen.

Vad vi gör och sånt

Jag börjar där jag slutade senast. Fönstrena är inte färdigt målade ännu. Ja, jag är långsam och det är bara att konstatera. Det finns några faktorer som påverkat mitt målningsarbete men jag skall inte skriva om dem här eftersom det kan uppfattas som om jag försöker bortförklara det faktum att jag är långsam. Långsam med att måla alltså. Jag är snabb på att läsa böcker, springa och diska.

Det här sysslar vi bl.a med för tillfället:
Dottern leker. Mycket och ofta och helst tillsammans med någon.
Lillebrorn rullar runt och försöker dra sig framåt vilket resulterar i att han hamnar bakåt.
Pappan jobbar och renoverar och studerar och leker.
Mamman diskar snabbt och mycket och läser och leker. Och springer. Och målar, långsamt.

Våra vardagliga sysslor bryts dock ofta av många intressanta små händelser. Besök av vänner och besök till vänner. Vi uppehåller oss uthomhus och konstaterar det faktum att vintern har varit och fortfarande är mycket mild. Om jag någonsin tidigare hade velat beskriva hurudan vinter jag vill ha om jag skulle bo i ett halvisolerat hus utan dusch och WC, skulle jag antagligen beskrivit en sådan vinter som vi har haft och har  just nu. Lite snö och lite kallt. Och uansett hur vintrigt det plötsligt skulle bli så är dens tid snart över.

Och så skrinnar vi på vår äng



Och så isolerar vi golv



Och så är vi söta

 

Just nu

Just nu:

Ett sovande barn

Ett hostande barn

Ett stycke man som står ute på gården och talar i telefonen eftersom det oftast bryts när man talar i telefonen inne i huset. Om man inte använder min telefon och sitter helt stilla vid köksbordet och lutar sig mot fönstret. Eller sitter i soffan. I mitten och inte lutar sig varken till höger eller vänster.

Ett stycke mamma som skriver och väntar på att det hostandet barnet skall somna så hon kan gå ut och göra det hon kommer att göra varje dag/kväll, eller iallfall i nio timmar till, tills alla fönstrena är färdigt målade i två omgångar (ja, jag har börjat och ibland är det nästan roligt).

Just nu:

Två sovande barn. Det resterande är detsamma som det överstående. Tills nu.

Minnen och sånt.

Så är det nya året här. Och jag kan se tillbaka på året som gått med tacksamhet och glädje. Det var ett år med många nya inslag i vårt liv.
Bl.a. innehöll det följande:

Vintern 2011

*En noggrant uträknad plan för hur vi skall få huset tillräckligt färdigt så att vi kan bo där. Planen fungerar överraskande bra.
*En skrattretande stor mängd med skrapning, slipning, målning, slipning, spikning och byggande håller oss i sitt grepp. Och det vi vet, utan minsta tvil, är att det kommer att fortsätta in i 2012...
*Ett gäng med härliga människor som hjälper oss!

Våren 2011

*En inflyttning till vår gård Mellombøkasa!
*En mycket stor mage som fortsätter att växa långt efter den beräknade tiden.
*En fantastisk babypojke som föds lördagen den 21.05.
*En stor mängd med Lycka.

Sommaren 2011

*En fantastisk familj och härliga vänner på besök i flera omgånger. Det finns inget bättre!
*En sol (ibland), en hel del värme och några strandbesök.
*En hög med spikar och brädor, av vilket mannen bygger något som liknar på något som en gång skall bli ett badrum och ett gästrum.
*En fruktansvärd tragisk dag den 22.07. En dag som förändrar landet jag bor i.

Hösten 2011

*Några veckor med stora mängder 3 års-trots och ett (tror vi) övertrött barn. Två till tider förvirrade föräldrar som tycker allt de gör är fel. Men det blir bättre. Mycket bättre.
*En stor och mycket glad babyson.
*En väldigt fin resa till Finland, ensam med barnen. Och hemma en man som jobbar som en hjälte för att vi skall få komma tillbaka till ett hus som är lite mer klar för den kalla vintern.
*En kall vinter som aldrig kommer men hösten varar helt till jul.
*En julvecka med härliga familjedagar och jag äter skrattretande stora mängder finsk choklad.

                                

Livet år 2011. Detta var ett år där jag ofta överväldigades av en enorm tacksamhet för allt jag har i mitt liv. Det är en god känsla som jag gärna tar med mig vidare in i 2012. Vi har det mycket bra. Helt enkelt.