Och så stunden på dagen när du sätter dig ned och påbörjar klädningen. Vi sjunger och klappar händer samtidigt som vi tar på lag efter lag med ull och varma sockor och vantar. Vi gurglar lite och skrattar. Till slut ligger "miniatyrteletubbiesen" klar i sin gräddfärgade halare. Han ler lyckligt medan jag lägger honom ned i sovpåsen och rullar en extra ullfilt runt hans fötter som alltid blir så kalla. Jag rullar ut vagnen och sätter på myggnätet som på vintern fungerar som något sorts skydd mot frusna kattor som gillar att sova i varma babypåsar. Jag säger; Sov gott! Och ser chocken i hans ansikte. Hans ögon blir stora och runda. Ansiktet förvrids i en grimas och underläppen vibrerar.
-Sova? Skall jag sova? Det hade jag ingen aaaaaaaaaning om. Skulle han kanske säga om han kunde prata.
Hans protester blir högre och förändrar tonläge. De låter som en siren. Vi har gjort det ca lika många gånger som han är dagar gammal. Det vill säga ca 270 gånger (men inte alltid med så mycket kläder på). Men han verkar lika överraskad varje gång. Var det detta vi gjorde? Var det därför hon klädde på mig alla kläder? Är det därför jag ligger ute i vagnen? Jag går min väg. Gråten vibrerar bakom mig.
Två minuter senare sover han.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar