Hemmelighet

Jag älskar att höra vilka lustigheter andras barn säger, så jag fortsätter att tänka att andra också kan tycka det är lustigt att höra min dotters lustigheter. Sonens lustigheter kommer inte längre än till några otydliga ma-ma och pah-pah (och det är ju inte lustigt utan bara sött).

Idag hade jag (och pappan) följande konversation med dottern. Jag sittandes på hennes säng medan hon flög fram och tillbaka.

N: Mamma, jeg vet en hemmelighet, hysj, jeg skal ikke fortelle den.
Jag: Mmm, okej.
N: Pappa, hvor er den der hemmeligheten? Mamma får ikke se den. Pappa! Kan du hente kortet? Hysj! Kan du hente (och viskar konspirerande till pappa) "den der"...?
P: Naomi, vi skal jo ikke fortelle det. Ikke snakk om det nå.
N: Men jeg skal stå sån (hon står mitt på köksgolvet och ser på mig med ögonen mystiskt ihopknipna). Nå kan du hente det pappa! Husk og holde kortet... eh, holde "den der" bak ryggen din! Det er en hemmelighet mamma, du får ikke se skjønner du!
P: Men Naomi, jeg henter den ikke nå.
N: Men om jeg står sån! Og du holder den bak ryggen. Og så legger du kortet under bordet...
Pappan går inte att övertala och hon springer ivrigt fram till mig och viskar lyckligt: Det er en hemmelighet mamma. Og den er bare til deg. Ikke til pappa.

Någonstans här brister jag ut i gapskratt. Jag tror det kan ha något att göra med att det är morsdag (!) här i Norge på söndag. Men förstås är jag inte helt säker. För det är ju en hemlighet... eller ett kort.

(Här skulle det ha funnits en bild om det bara hade gått att sätta in bilder från datan på bloggen just nu, men det gör det inte... argh!)