Det här läste jag igår: "Det er tilstrekkelig (tillräckligt) med mat til alle i verden. Likevel går nesten 1 milliard mennesker sultne (hungriga) til sengs hver kveld. Hver dag dør 16.000 barn fordi de ikke har nok å spise (äta)..."
Maktlösheten slog över mig när jag läste det. Jag vill inte veta men jag vet ju... Människor svälter och barn dör, medan jag kastar resterna av köttsåsen jag glömde att vi hade kvar. Det är så många motstridande känslor när jag läser om all den nöd som finns i vår värld, långt borta eller helt nära. Men jag tror också på att jag kan göra en skillnad. Jag kan påverka. Mina val har betydning, inte bara för mig, men för världen runtom mig. Pengarna jag ger gör faktiskt en skillnad. Det är viktigt, så viktigt, att de stora talena - den stora nöden - inte lamslår oss. Varje siffra är en människa. Och en människa kan jag alltid hjälpa. En människa i taget. Ett barn åt gången.
Naomi, min 3-åriga dotter, har ibland sett en bild av något barn från ett katastrofområde.
-"Har hon det bra mamma? Får hon mat?"
-"Nej", svarar jag. "Hon har inte så mycket mat och hon är nog hungrig".
-"Men vi har mat mamma, vi har pengar. Vi kan ge."
Ja, vi kan ge. För vi har det så obeskrivligt mycket bättre än dem. Och jag är oändligt tacksam att jag kan ge mina barn allt de behöver och ännu mer. Och jag försöker att inte låta maktlösheten få tag i mig. Och jag vill komma ihåg att jag kan hjälpa, iallfall lite, och tillsammans med alla andra som hjälper kan det bli till något stort.
Vi behöver varandra. Vi är beroende av varandra. Sån är vi skapta - det tror jag. "Var är Gud?", frågar man ofta då hemska saker händer oskyldiga människor. Jag tror att han är här - och jobbar genom oss människor. Om vi vill att han skall. Så frågan kunde ju vara: "Vad gör vi?" "Vad gör jag?". Vi kan inte ge upp. Kanske det imorgon är en mindre som lägger sig hungrig, en mindre som fryser på natten. En till som har fått en tallrik med gröt, en till som har fått en filt att sova på. Bara för att vi gjorde det lilla vi kunde.
