Maktlösheten slog över mig när jag läste det. Jag vill inte veta men jag vet ju... Människor svälter och barn dör, medan jag kastar resterna av köttsåsen jag glömde att vi hade kvar. Det är så många motstridande känslor när jag läser om all den nöd som finns i vår värld, långt borta eller helt nära. Men jag tror också på att jag kan göra en skillnad. Jag kan påverka. Mina val har betydning, inte bara för mig, men för världen runtom mig. Pengarna jag ger gör faktiskt en skillnad. Det är viktigt, så viktigt, att de stora talena - den stora nöden - inte lamslår oss. Varje siffra är en människa. Och en människa kan jag alltid hjälpa. En människa i taget. Ett barn åt gången.
Naomi, min 3-åriga dotter, har ibland sett en bild av något barn från ett katastrofområde.
-"Har hon det bra mamma? Får hon mat?"
-"Nej", svarar jag. "Hon har inte så mycket mat och hon är nog hungrig".
-"Men vi har mat mamma, vi har pengar. Vi kan ge."
Ja, vi kan ge. För vi har det så obeskrivligt mycket bättre än dem. Och jag är oändligt tacksam att jag kan ge mina barn allt de behöver och ännu mer. Och jag försöker att inte låta maktlösheten få tag i mig. Och jag vill komma ihåg att jag kan hjälpa, iallfall lite, och tillsammans med alla andra som hjälper kan det bli till något stort.
Vi behöver varandra. Vi är beroende av varandra. Sån är vi skapta - det tror jag. "Var är Gud?", frågar man ofta då hemska saker händer oskyldiga människor. Jag tror att han är här - och jobbar genom oss människor. Om vi vill att han skall. Så frågan kunde ju vara: "Vad gör vi?" "Vad gör jag?". Vi kan inte ge upp. Kanske det imorgon är en mindre som lägger sig hungrig, en mindre som fryser på natten. En till som har fått en tallrik med gröt, en till som har fått en filt att sova på. Bara för att vi gjorde det lilla vi kunde.
Det har cirkulerat en bild på fb som säger "sometimes I want to ask God why he allows poverty, famine and injustice in the world when he could do something about it, but I'm afraid he might just ask me the same question". Tycker det är ganska bra formulerat... En åt gången, så mycket du kan, mer kan man säkert alltid, men att göra sitt bästa räcker långt. Hur lite man än har kan man alltid ge, det tror jag på! Jag klarar dock inte av att tänka alltför mycket på den stora bilden. Såg en helt grotesk bild av ett svältande somaliskt barn som satt och väntade på döden med en gam bakom sig - tror den är arrangerad, men i alla fall, där går min gräns för vad jag klarar av. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på bilden och gråter inuti.
SvarSlettJa, den stora bilden blir nog alltför överväldande. Man liksom stänger av. Klarar inte att ta in "informationen". Så känns det för mig iallfall. Men jag slås alltid över hur f.eks "svältkatastrofeerna" kommer så "plötsligt" och så är katastrofen ett faktum. Men det är ju lång tid av torka etc. som har pågått en stund före den stora katastrofen slår in. Men läste att media och det internationella samhället inte gör så mycket före bilderna av f.eks. de döenda barna börjar rulla in. Då reagerar vi. "Halvhungriga" människor är inte tillräckligt. Uff. Ja. Väldigt bra text! Vi får fortsätta göra det vi kan - litet eller stort.
SvarSlettja, det är inget vidare att tänka på allt elände som finns här i världen. Men vi försöker göra vårt för att nu göra världen till en lite bättre plats att leva i, t ex genom att lära våra barn om ekologi och att tänka på medmänniskor osv. Kanske man kan göra en liten skillnad i alla fall.
SvarSlettJa Ninette. Jag har tänkt en hel del på det också. Vilka val vi gör i vardagen och hur det också kan hjälpa i det långa loppet. Att int köpa mer än man behöver, återanvändning etc. Det är ju int så svårt att göra något... Och viktigt se den stora bilden och hur man kan påverka, inte bara genom att ge pengar men också genom vad vi lär våra barn, hur vi lever vårt liv mm. Jag tror absolut att det kan göra en skillnad¨=)
SvarSlett