Tid...

Vart tog den här veckan vägen? Den är visserligen inte slut ännu men nu är onsdagen över. Torsdag är full med programpunkter, många fler än jag brukar ha som hemmamamma och som därför gör att denna veckans torsdag känns riktigt stressig. Jag har ju tider jag måste passa! Sen är det fredag och då är det offisiellt helg och så är veckan slut. Sån i korta drag.
Vad hände med tiden? Den där långa, oändliga tiden, som alltid fanns mellan något man ville men måste vänta på när man var barn. "Snart, om en stund, lite till, vänta... du måste vänta". Mamma och pappas typiska ord. Eller någon annan vuxens. Och nu använder jag dem själv. Ofta. Så ofta.

Jag kommer ihåg känslan av oändlighet, då lördag var över, och det var en evighet kvar tills nästa lördag. Åh, så jag längtar efter den känslan! Att tiden skulle snegla sig framåt. Att stampa av otålighet för att man ser fram emot och väntar på något spännande. Men nu händer allt så fruktansvärt fort. Det man väntar på dyker upp före man hunnit förbereda sig eller gjort det man hade tänkt. Och allra minst har man hunnit längta eller stampa ens en enaste gång. Men tiden lugnar sig väl igen? Många äldre säger ju så. De väntar och längtar efter de vuxna barnens besök. "Snart mamma, säger de stressade, vuxna barnen i telefonen". "Vi kommer snart".  Ja, ja, de har kanske hört det själva en gång?