New Zealands 10-topp - by me.

Jag gillar New Zealand eller diggar eller älskar eller tycker om. Varför?

1. Människorna
Det är säkert inte lika över hela landet men vi bor i "farmland" och därmed bor det också en hel del jordbrukare här eller "farmers". Det är avslappnat. Klädseln består i stort sett av shorts och t-skjorta. Kiwis (det är de de kallar sig) är ganska småfräcka och rätt på sak. Är man känslig blir man fort sårad, är man inte känslig har man det oftast väldigt kul (jag är det senare). De flesta är genuint intresserade av människor från andra kulturer. Man bjuds in till mat överallt och de vill gärna träffas flera gånger. Det känns som om det "främmande" är spännande och en tillgång och inte ett hot eller en rival till den "egna kulturen".

2. Kulturen
Människorna och kulturen går ju hand i hand. Samtidigt som det är mycket västerländskt har NZ många typiska "söderhavsö-tendenser". Tempoet är långsammare och  gästfriheten frodas. Maori-folket (New Zealands urbefolkning) har fått påverka samhället i mycket större grad än andra länders urbefolkning haft rätt och möjlighet till. Det har gett ett djup och en rikdom till kulturen och har kanske formats människornas öppenhet inför andra kulturer. Jag väljer och tro det och säger "Kia Ora" - Hej - på maori.

3. Naturen
Det är bara så otroligt vackert. En blandning av grön norsk natur med subtropiskt klimat och gyllene sandstränder med turkos färgat hav som taget ur en turistbroshyr om Bahamas. Det blir svalare på kvällar och nätter vilket jag gillar eftersom man kan sova utan att klistras fast i lakanet. Det är inte för varmt hela tiden utan lite varierande så man kan andas och ta en tur till stan utan att smälta bort. Allt som växer är stort och grönt och har oftast stora färggranna blommor på sig. New Zealand har en unik fauna och ca 70% av det som växer finns bara här!

4.Barfota

Man kan gå barfota var som helst utan att det är underligt. I butiken, på restaurangen, mitt i stan eller på stranden. Who cares?

5. Mat
Den är inte speciellt spännande eller speciellt speciell. Men, när man ser hur korna och fåren vandrar runt i hagar på böljande kullar som aldrig tar slut blir man avundsjuk. De har en utsikt många skulle betala mycket för att ha. Så, när de slutar sina dagar på slakteriet eller hos sin bonde kan jag inte tro annat än att de måste vara något av världens lyckligaste kor och får som jag äter.

6. Grusvägar
För en joggare med knäproblem är grusvägar som guld. Och här finns det grusvägar längre än jag någonsin orkar springa - vi kör på grusväg till kyrkan i ca 25 min.

7. Ormar
Finns IKKE. Inte för att ormar är ett stort problem i Norge eller Sverige eller i Finland men visst vet vi ju alla att de kan gömma sig i det höga gräset eller i blåbärsriset. Jag är iallfall lite rädd för att se något som ringlar runt då barnen springer runt på sommaren. Här finns det inte en enaste en. Jag vandrar barfota överallt utan att blunka. Jag gillar inte ormar och njuter stort av mitt barfota liv.

8. Stränder
Vackra. Varma. Sandiga. Stora vågor. Små vågor. Surfa. Inte surfa. Turkosa färger. Snäckor. Yogurt Ice Cream med färska bär. Jag gillar.

9. Delfiner
Du kan se delfiner när du är vid havet. Beror lite på var du befinner dig (om du befinner dig på en turistbåt med 100% garanti att du skall få  delfiner är det nästan garanterat att du får se dem;) och ibland ser man valar. Ja. Kan man inte gilla det?

10. Lekpark
Den kom oväntat och förra gången jag besökte NZ lade jag aldrig märke till dem. Men, de är bättre och finare än de bästa jag sett tidigare. I små byar på landet eller i stora städer. Barnen gillar, vi gillar och klättrar och hänger och rutchar och springer. En dag var en gunga sönder - ledsamt tänkte jag - och gissade den skulle vara sån tills vi reser. Nästa vecka var den fixad.

Nåjo, inte världens finaste bild men till vänster om det ni ser är det en super fin lekpark. En av alla många. 

Förra veckan njöt vi lite extra mycket av naturen eftersom vi bodde i ett tält. På en av platserna slog vi upp tältet 2m från havet. Solen gick ned bak oss och lyste upp det som var framför oss.

Inte fel att läsa godnattboken här.

Varför?

Nu rundar vi snart 8 veckor här i New Zealand. Och efter några veckor till har vi varit här halva vår tid. Det går fort nu och jag vet att när vi kommer hem igen kommer det att kännas som om vi bara blundade en stund och plötsligt var hemma igen. Sex månader är inte en lång tid och när man ser det i perspektiv till hela livet blir det ännu lite mindre.
De första tre veckorna kändes däremot långa. Storasysters tårar på kvällarna och hennes saknad efter vännerna gjorde att vi tidvis funderade på om vi hade gjort rätt. Det var stunder då jag tänkte att hela vistelsen kommer att bli en enda lång väntan på att resa hem igen. Sån blev det inte. Och varje dag tackar vi oss själva och Gud för att vi valde att resa hit.

Jag gillar att resa. Redan då jag var liten och skrev i klasskompisarnas "vänböcker" ramsade jag upp alla länder jag ville besöka. Jag älskar andra kulturer, att träffa nya människor och att prata engelska. Jag får lite mer perspektiv till mitt eget liv, mina vanor och mina åsikter... Allt det som ibland verkar så viktigt hemma kan kännas väldigt obetydligt då man besöker eller bor i andra länder. Då man ser hur de lever där och hur de prioriterar. Något blir man mer tacksam för att man har i sitt hemland och något märker man att man saknar. Det är en del av vem jag är, detta resande och dessa kulturmöten. Så att resa till New Zealand var inte ett så stort steg. Fast jag måste erkänna att efter att jag blev 3-barns mor är det inte lika lätt att packa väskorna och flyga iväg. Våra val påverkar ju också tre andra personers liv. Och eftersom de tre andra personerna är bara barn, som är fullständigt beroende av mig och min man och som har full tillit till att det vi gör är det bästa för dem, tvekar man kanske oftare än man borde.

Jag och Martin har bott i New Zealand tidigare. Vi har jobbat med missions organisasjonen Youth With A Mission tidigare och också gått deras bibelskola. Det var sju år sedan och före vi hade tre barn. Vi ville redan då komma tillbaka och hjälpa till på missionsbasen vi bodde på. Varför reste vi hit? Då och nu?
För att vi gillar det organisasjonen står för. "YWAM" är eukumenisk (tverkirkelig) och internationell - här jobbar folk från många olika kulturer och olika samfund - sida vid sida. Man slipas lite, man formas av varandra och man lär av varandra. Här jobbar man för att fler människor skall få höra om Gud, höra det kristna budskapet. Budskapet om att vi kan ha en relation med Gud, ett liv tillsammans med honom. Och samtidigt träffar man människor från olika platser över hela världen. Man reser på teamturer för att hjälpa till i kyrkor, i fattiga små byar på små öar, man går in i katastrof områden, man undervisar i språk, i bibeln, hjälper prostituerade etc. Man gör det överallt. Här. I Europa, på Filippinerna, Mexico, USA, Thailand, Syd Afrika och så vidare. Alla jobbar frivilligt. Sponsrade av kyrkor, familj och vänner. De är kanske inte speciellt rika på saker men oj så rika på upplevelser och äventyr!

Så här är vi nu. Och bidrar med det vi har. Det är småsaker, men vi använder det vi kan och är bra på. Vi hoppas det lägger en grund för att våra barn själva våga göra det de drömmer om. Och att de, och vi, kanske blir lite mer ödmjuka inför livet och människorna vi möter. Jag tror inte att alla skall göra det vi gör. Vi är alla olika och bra är det. Men jag tror man skall göra det man drömmer om, för jag tror det är en orsak till varför de drömmarna finns där. Valena vi tar i livet påverkar förstås oss, våra barn och människorna runt oss - men det gör ju också de val vi inte tar. Så när vi funderade på den här resan, på konsekvenserna för oss, våra barn och vår ekonomi, tänkte vi att valet att INTE resa påverkar oss också, våra barn och vår ekonomi. Och det är ju ingen garanti för att det trygga är bättre än det okända.

Nu är det läggdags. Tack till alla er som läser min lilla blogg - det är roligt att ni följer med!

Mangawhai Heads

Såå spännande att vara här!

Gott Nytt år och allt sånt...

Uff, börjar verkligen inte det nya året med några stora dramatiska blogginnlägg. Men det finns många hundra saker man kunde ha dåligt samvete över och jag tänker inte låta min dåliga bloggkarriär vara en av de sakerna.

Annars så hade vi en härlig nyårsafton! Medan jag satt ute vid långbordet under eken och hörde barnen skratta och leka, så tänkte jag på hur härligt det var att njuta nyårsafton utomhus, tillsammans med flera av de människor jag gillar mest på den här sidan av jordklotet. Vi grillade, åt god mat, diskuterade och gick en promenad i solnedgången. Klockan 23 hade alla rest hem igen eftersom barn och vuxna var trötta. Jag gillar det! Inga glittrande kjolar och fint dukade bord och framförallt så kunde man avsluta festen före kl 24 utan att det är något konstigt med det.

De första veckorna av det nya året har gått hiskeligt fort. Dagarna varvar mellan stekande sol medan nästa dag bjuder på regnskurar och vind och i nästa stund skiner solen igen. Typiskt "New Zealändskt" väder. Martin  jobbar och jag lär mig att ta en dag i taget. Det märks att barnen inte varit på dagis på en stund då energi nivån och lekbehovet är högt.

Minstingen i familjen har börjat året med att bli 8 månader och han har fått 4 nya tänder på kort tid. Han "militärkryper" (= drar sig fram på magen) och börjar bli ganska så snabb. Han charmar alla med sina härliga leenden som han villigt bjuder på till höger och vänster.
Mellanmannen pratar - är ganska envis och tycker inte helt om att följa regler. Det är kul när han nu kan uttrycka sig mer och mer sån att vi kan ta del av alla hans finurliga tankar. Springer gör han gärna och skuttar iväg med blöjan neröver rumpan.
Storsyster har nu lärt sig tillräckligt med engelska för att kunna leka. Detta meddelade hon högt och glatt samtidigt som hon tyckte att hon inte behöver lära sig mer nu. Leken går så fint med de nya vännerna hon har fått och det känns bra för mamma och pappa. Att hon förstår mer märker vi ju och hon använder de ord hon kan. Jag blir så stolt när jag ser henne springa iväg för att leka hemma hos någon som hon just lärt känna och som hon faktiskt inte helt kan kommunisera med. Modiga flicka!

Nu måste vi bara börja skriva på alla de brev och kort vi skall få hemsänt. Det är verkligen inte min starka sida. Jag kan briljera med att jag t.om haft med mig färdigskrivna kort med frimärke och adress på - hem i resväskan - eftersom jag aldrig fick sänt dem under själva resan. Men månne vi inte skall klara det den här gången. Det är jo fortfarande några månader kvar före vi flyger hem igen.

Strandtur till Kai Iwi Lakes

Kajak tur i blåsten

Här trivdes oxå minstemann eftersom vattnet var grunt och väldigt varmt

Lite typisk natur här runtomkring där vi bor.

Hortensia växer i enorma buskar runt de flesta hus.

"DiningRoom" där vi har middagar då bibelskolan börjar igen. Många flaggor =)

Nyårsafton.

Kvällssolen.

Merry Christmas from us to you*

From all of us to all of you a very, merry Christmas! Thanks to friends and family close and far away for being part of our lives! Eventhough we might not share every day situations and we might meet each other a lot less than we would have wisched for; You have all influenced us, our lives and our thoughts. We feel blessed to know so many great people and have such a great family!

We are happy to be able to send this Christmas greeting from the beautiful country of New Zealand. We are enjoying meeting old and new friends, getting saltwater in our eyes and sand in our food while getting sunburned on the beach. We are greatful to God for making it possible for us to be here at this time in our lives. To work at YWAM Zion (old Oak Ridge) along side wonderful, funny and interesting people to "build" a great place for people to come and do missions. For them to learn about themselves and God and for them to go out and help others get to know Him better. To help to build a place where people can learn to share Gods`love in various ways and to reach out practically to those who might struggle to have food for the day and a place to call their home.

Life might be difficult; with pain and sorrow and sickness. But meeting people who reaches beyond themselves to help others - shows us that life can still be beautiful, in the midst of struggle!
Thank you God for giving us this great gift of life and that you gave us Jesus - so that we could get to know you!

We wish that you all will have a fun, relaxed and great Christmas and a Happy New Year 2014!

Not a very planned Christmas picture but this is as good as it gets**

Jul och sånt

Vi lever och vi har det bra! Så otroligt svårt att bara ta tid till att sätta sig ned på kvällarna och skriva lite. Och så har jag några böcker jag börjat läsa och som vanligt när jag läser gör jag inget annat just då. "Tjuvläser" så fort jag får en lite längre minut här eller där. Jag slukas fullständigt upp och får inget annat gjort före jag har läst den färdigt. Vilket jag äntligen fick idag då barnen såg på en DVD medan det regnade en liten skvätt.

Julen närmar sig också här. Men det är långt ifrån julhysterin vi har hemma. Lite lugnare, lite somrigare och lite mindre tjat om julklapparna och maten. Riktigt skönt faktiskt. Martin har ledigt en hel vecka och vi planerar in lite strandbesök och några middagar med nya och gamla vänner. Julgranen står i huset (bild kommer) och ute plockar vi blommor. Jag hittade något som liknar på mörk sirap så några portioner med knäck skall nog kokas och ätas med gott humör.

Barnen trivs bättre och bättre. Mellanbror bubblar av norska ord och frågar om allt och inget. Han är på ett strålande humör för det mesta. Storasyster trivs också. Hon fångar nog upp en hel del mer av spåket än vi egentligen vet och på julklappshandlingen mitt i veckan sade jag min vana trogen något "hemligt" till Martin angående en present till just henne. Att hon sen vid middagsbordet glatt förklarade att hon visste vad hon skulle få av "julenissen" eftersom hon förstått vad vi sagt hade jag inte räknat med. "Nå må dere hviske hemlighetene, for jeg skjønner hva dere sier!" Ja, ja...
Lilleputt babyen har fått två tänder och lyfter rumpan och drar sig framåt när han ser något han verkligen vill ha. Ibland går det bakåt och ibland rullar han runt. Men han har definitivt blivit större.

Så det händer här. Fler bilder kommer senare i helgen.

Så har en vecka till gått. En lugnare vecka. En jämnare vecka. En riktigt bra vecka. Vi har landat lite mer och barnen blir mer och mer känt med allt nytt. Som inte längre är så nytt. Storasyster har fler bra dagar och färre dåliga dagar. Det känns otroligt bra. Sommarvärmen har slagit in och det är varmare än det brukar. Med risk för att alla skall tro att vi bara befinner oss på stranden hela tiden kan jag berätta att vi var på stranden igen - igår. Och även om det mesta är bra här så är är stranden bäst. Kan man någonsin få nog av strandlivet? Om man skulle bo här hela tiden alltså? Jag svarar nej.

                                     

Vad gör vi annars då? Lördagar är den stora "Strand-dagen" så då packar vi bilen och utforskar stränderna runtom kring - de ligger allt från 30-60 min biltur borta. Söndagar går vi till kyrkan på morgonen och är oftast inte hemma före sent på eftermiddagen eftersom vi alltid blir bjuden på mat hemma hos någon. Vi äter och pratar och lär känna nya människor. Det är det nästbästa efter stranden (tycker mamman och pappan).

Men resten av veckan flämtar (vi för tillfället) oss genom här på YWAM Zion basen mitt i "farmland" med vidsträckta ängar och kullar med mängder av kalvar/kor och får.

                                    

Måndag - fredag jobbar Martin på basen. Det finns en hel del byggningar som det skall ordnas med, gräsmattor skall klippas, bilar fixas etc. Jag och barnen försöker hitta på aktiviteter mellan mat och annat hushållsbestyr. Denna veckan börjar sommarlovet och semestern för de allra flesta, så barnklubbar och liknande är stängt. Jag är inte en speciellt tålmodig lekkamrat och att underhålla en 5-åring, 2,5-åring och en 7-månaders baby är inte något jag är speciellt duktig på (och inget jag tycker är så väldigt kul heller... tyvärr). Men nu närmar sig julen och även om det inte känns helt rätt att baka pepparkakor och pynta julgranen medan lukten av nyklippt gräs slår in genom den öppna dörren, så gör vi det. Och vi sjunger julsånger.

 

 

Veckan som gått har varit en liten berg och dalbana. Hur tröstar man en som saknar så mycket? Där känslorna går från glädje och spring i bena, till tårar och ett evigt kramande som aldrig tar slut? Jag har varit tröttare den här andra veckan än den första. Martin är igång med att jobba på dagarna och fast man rest runt halva jorden så ligger klädhögarna fortfarande i en hög om man inte viker den, maten lagar inte sig själv och disken försvinner inte på kvällen. Regnet öste ned i två dagar medan en "tropical storm" blåste i knutarna. Vattnet behövs dock så vi tar tacksamt emot. Barna fick feber den ena efter den andra men blev fort friska igen.

Vi tog en behövlig strand-dag på lördag. Helgerna är ju helt lediga när vi inte har något hus som skall renoveras, vilket känns skönt och ovanligt. Och vi njöt. Och jag tänkte på hur bra man kan ha det.

Waipu Beach

En bäck som går ned mot havet

 

"Djungelkids"

 

 

Det är jättekul då vågorna slår in och sedan dras vattnet ut igen så sanden försvinner under tårna.

 

 

 

 

När man inte har så många andra lekkompisar utvecklas syskonvänskapen på ett vackert sätt

 

Vi bara ligger här och "slackar"

 



Jag var oxå här.
 

Vi var alla överens om att vi skulle komma tillbaka hit snart! Det är väl inte helt konstigt att det är på stranden vi kommer att tillbringa en hel del av vår fritid medan vi bor här? Och eftersom vardagar också blir vardagar här är det skönt att kunna göra spännande, små äventyr ut i en natur som inte finns där hemma.