Varför?

Nu rundar vi snart 8 veckor här i New Zealand. Och efter några veckor till har vi varit här halva vår tid. Det går fort nu och jag vet att när vi kommer hem igen kommer det att kännas som om vi bara blundade en stund och plötsligt var hemma igen. Sex månader är inte en lång tid och när man ser det i perspektiv till hela livet blir det ännu lite mindre.
De första tre veckorna kändes däremot långa. Storasysters tårar på kvällarna och hennes saknad efter vännerna gjorde att vi tidvis funderade på om vi hade gjort rätt. Det var stunder då jag tänkte att hela vistelsen kommer att bli en enda lång väntan på att resa hem igen. Sån blev det inte. Och varje dag tackar vi oss själva och Gud för att vi valde att resa hit.

Jag gillar att resa. Redan då jag var liten och skrev i klasskompisarnas "vänböcker" ramsade jag upp alla länder jag ville besöka. Jag älskar andra kulturer, att träffa nya människor och att prata engelska. Jag får lite mer perspektiv till mitt eget liv, mina vanor och mina åsikter... Allt det som ibland verkar så viktigt hemma kan kännas väldigt obetydligt då man besöker eller bor i andra länder. Då man ser hur de lever där och hur de prioriterar. Något blir man mer tacksam för att man har i sitt hemland och något märker man att man saknar. Det är en del av vem jag är, detta resande och dessa kulturmöten. Så att resa till New Zealand var inte ett så stort steg. Fast jag måste erkänna att efter att jag blev 3-barns mor är det inte lika lätt att packa väskorna och flyga iväg. Våra val påverkar ju också tre andra personers liv. Och eftersom de tre andra personerna är bara barn, som är fullständigt beroende av mig och min man och som har full tillit till att det vi gör är det bästa för dem, tvekar man kanske oftare än man borde.

Jag och Martin har bott i New Zealand tidigare. Vi har jobbat med missions organisasjonen Youth With A Mission tidigare och också gått deras bibelskola. Det var sju år sedan och före vi hade tre barn. Vi ville redan då komma tillbaka och hjälpa till på missionsbasen vi bodde på. Varför reste vi hit? Då och nu?
För att vi gillar det organisasjonen står för. "YWAM" är eukumenisk (tverkirkelig) och internationell - här jobbar folk från många olika kulturer och olika samfund - sida vid sida. Man slipas lite, man formas av varandra och man lär av varandra. Här jobbar man för att fler människor skall få höra om Gud, höra det kristna budskapet. Budskapet om att vi kan ha en relation med Gud, ett liv tillsammans med honom. Och samtidigt träffar man människor från olika platser över hela världen. Man reser på teamturer för att hjälpa till i kyrkor, i fattiga små byar på små öar, man går in i katastrof områden, man undervisar i språk, i bibeln, hjälper prostituerade etc. Man gör det överallt. Här. I Europa, på Filippinerna, Mexico, USA, Thailand, Syd Afrika och så vidare. Alla jobbar frivilligt. Sponsrade av kyrkor, familj och vänner. De är kanske inte speciellt rika på saker men oj så rika på upplevelser och äventyr!

Så här är vi nu. Och bidrar med det vi har. Det är småsaker, men vi använder det vi kan och är bra på. Vi hoppas det lägger en grund för att våra barn själva våga göra det de drömmer om. Och att de, och vi, kanske blir lite mer ödmjuka inför livet och människorna vi möter. Jag tror inte att alla skall göra det vi gör. Vi är alla olika och bra är det. Men jag tror man skall göra det man drömmer om, för jag tror det är en orsak till varför de drömmarna finns där. Valena vi tar i livet påverkar förstås oss, våra barn och människorna runt oss - men det gör ju också de val vi inte tar. Så när vi funderade på den här resan, på konsekvenserna för oss, våra barn och vår ekonomi, tänkte vi att valet att INTE resa påverkar oss också, våra barn och vår ekonomi. Och det är ju ingen garanti för att det trygga är bättre än det okända.

Nu är det läggdags. Tack till alla er som läser min lilla blogg - det är roligt att ni följer med!

Mangawhai Heads

Såå spännande att vara här!