Veckan som gått har varit en liten berg och dalbana. Hur tröstar man en som saknar så mycket? Där känslorna går från glädje och spring i bena, till tårar och ett evigt kramande som aldrig tar slut? Jag har varit tröttare den här andra veckan än den första. Martin är igång med att jobba på dagarna och fast man rest runt halva jorden så ligger klädhögarna fortfarande i en hög om man inte viker den, maten lagar inte sig själv och disken försvinner inte på kvällen. Regnet öste ned i två dagar medan en "tropical storm" blåste i knutarna. Vattnet behövs dock så vi tar tacksamt emot. Barna fick feber den ena efter den andra men blev fort friska igen.

Vi tog en behövlig strand-dag på lördag. Helgerna är ju helt lediga när vi inte har något hus som skall renoveras, vilket känns skönt och ovanligt. Och vi njöt. Och jag tänkte på hur bra man kan ha det.

Waipu Beach

En bäck som går ned mot havet

 

"Djungelkids"

 

 

Det är jättekul då vågorna slår in och sedan dras vattnet ut igen så sanden försvinner under tårna.

 

 

 

 

När man inte har så många andra lekkompisar utvecklas syskonvänskapen på ett vackert sätt

 

Vi bara ligger här och "slackar"

 



Jag var oxå här.
 

Vi var alla överens om att vi skulle komma tillbaka hit snart! Det är väl inte helt konstigt att det är på stranden vi kommer att tillbringa en hel del av vår fritid medan vi bor här? Och eftersom vardagar också blir vardagar här är det skönt att kunna göra spännande, små äventyr ut i en natur som inte finns där hemma.