Stadsliv

Lite mer än lagom trötta slängde vi ut barnen ur bilen och hälsade på vänfamiljen som lånat vårat hus medan vi var på stadstur till Auckland - "The city of Sails". I dagarna två levde vi storstads liv i det som med sina ca 1,5miljoner invånare är New Zealands största stad. Vi besökte en vän och fick en guidad tur runt centrum++. Det är något jag gillar mest med att känna folk lite här och där - det blir liksom genast så personligt när man besöker en ny plats. Man besöker från insidan istället för från utsidan - om ni föstår vad jag menar. Nåja, jag och mannen hade ju varit där tidigare men mycket hinner ju förändras på 7 år och vi kan inte precis skryta med att vi vet var man skall parkera eller ens hitta in till centrum utan att först köra fel en 10 gånger. Att detta lyckas man ju undvika när en lokal person hänger med oss.


Vädret var varmt. Vi vandrade runt och njöt av billjudena och demonstranterna som hade valt denna lördag till sin marsch dag. Vi sög in stresskänslan och hittade butiker som Kathmandu, Billabong och andra coola sports och surf butiker som hade massa REA. Jag gillar ju inte att shoppa. Jag gillar ju inte städer. Men efter fyra månader ute på landet tycket t.om jag att stadspulsen var inspirerande och fräsch. Och att jag faktiskt fick köpt ett par nya shorts till ett mycket förmånligt pris gjorde att jag riktigt trivdes i stan i de 6h vi befann oss inne i stressbubblan. De shorts jag använt typ varje dag sedan vi kom hit behövde en paus. Helt klart.


Och idag besökte vi ett New Zealandskt shoppingcentrum för första gången där jag till min glädje hittade en simdräkt till ett fömånligt pris. Den gamla bikinin vars underdel jag tappat bort behövdes bytas ut. Helt klart. Efter Hejdå-kramar och ett lekparks besök reste vi hem. Väl hemma somnade de lite överstimulerade och övertrötta barnen efter en del gråt och snoriga näsor och rop efter det ena och det andra.


Imorgon skall jag bara sitta och lyssna på kossorna och se på fårena.

Vänner

Nu rusar veckorna iväg! Om vi blinkar lite för länge är vi strax hemma igen. Det ser vi fram emot fast vi inte ser fram emot att säga hejdå till alla vackra och spännande människor vi träffat här. En blandad känsla det där - hemresan.

Men vi kan ju inte tänka för mycket på det ännu och vi håller ögonen öppna så att vi inte missar den sista tiden här. Det är massa folk här på vår missionbas just nu. En ny skola har börjat och folk från USA, Canada, Australien, Tyskland, Papa New Guinea, England etc. etc. är här för att lära sig mer om Gud, om tro, om sig själva och om andra kulturer. En ny familj med 3 barn som skall stanna helt tills vi reser har också anlänt. Mamman är holländsk, pappan är från Portugal och de har bott ett år i Indien och jobbat med Youth With a Mission där. Nu skall de jobba vidare här i New Zealand på en missionsbase på den södra ön. Här mellanlandar de och gissa vem som är lyckliga? Vi tycker att det är lite mer än ett sammanträffande att de har en dotter som är lika gammal som vår och en son som är lika gammal som vår mellanson. Barnen springer iväg för att leka så gruset sprutar. Storasyster pratar engelska med väninnan som kan en del mera, men som också vet hur dët är att prata ett annat språk och hur det är att lära sig engelska. Pojkarna klickade som två spännen som hör ihop. Och vi har aldrig sett vår son leka som han gör just nu. De förstår inte varandras språk men de gnuggar magar, hoppar på studsmattan och brummar med bilar som om de är i en sorts symbois. Det är helt fantastiskt kul att se.

Vi är så tacksamma! Det är så kul att lära känna nya människor. Höra deras historia, dela livet, tankar och förväntningar. Att inspireras till att våga mer, se mer, drömma mer. Så tack Gud säger vi till att den familjen mellanlandar här!

Legg til bildetekst

Förnuftet

Efter en veckas camping som gick över all förväntan. Där naturen, vädret, sällskapet (3 barn+1mann), bilen och tältet leverade. Då vi såg delfinerna, hålet i klippan, vackra stränder, mysiga campingplatser, det nordliga slutet (eller början) på New Zealand och åt x antal "fish and chips" och en del mängder med choklad och glass.
Efter den veckan så har veckan som kom efter och början på den här veckan krävd alla mina krafter som var kvar, efter att ha sovit på sidan på den millimeter tunna madrassen med en babypojke som valde att få två nya tänder och skulle sova i armkroken. Jag har lagt mig för sent och känner mig eländigt trött varje dag. Förra veckan blåste och regnade det mest hela tiden. Det var klibbigt och fuktigt och varmt. Nu kom solen och torkade upp. Vi fortsätter framåt med en grupp nya människor här på YWAM basen och hoppas förnuftet segrar och får kroppen att lägga sig tidigare än sent.

"Bay of Islands" Och så fick vi se delfinerna som moster hade lovat ;)

Den här gruppen "sov" - ett viloläge som delfinerna är i då de måste vila - men de simmar framåt hela tiden. Inga hopp över båten som storasyster hoppats!?

"The hole in the rock" Är precis det som det ser ut som. Ett hål i en klippa - Stilla Havet syns där genom hålet. 

Och så kör man igenom och alla ropar.

Minstemann steg upp med solen.

Cape Renga. New Zealands nordligaste spets. En otroligt vacker plats och mycket "helig" i Maori kulturen,

Här ser man Tasmanska Havet och Stilla Havet som möts. Vågorna slår mot varandra. Det är alltså djupt vatten där vågorna möts och inte pga stenar/strand eller liknande. Häftigt.

Stilla Havet - Östkusten

"Jag är bara så otroligt stor och orkar allt!" "The Meeting Point i bakgrunden.

Tasmanska Havet - Västkusten

Vi fick låna ett härligt hustält som gjorde campingen betydligt enklare och trevligare och roligare.

På kvällarna läste vi. Och läste och läste och tog 1 foto.

New Zealands 10-topp - by me.

Jag gillar New Zealand eller diggar eller älskar eller tycker om. Varför?

1. Människorna
Det är säkert inte lika över hela landet men vi bor i "farmland" och därmed bor det också en hel del jordbrukare här eller "farmers". Det är avslappnat. Klädseln består i stort sett av shorts och t-skjorta. Kiwis (det är de de kallar sig) är ganska småfräcka och rätt på sak. Är man känslig blir man fort sårad, är man inte känslig har man det oftast väldigt kul (jag är det senare). De flesta är genuint intresserade av människor från andra kulturer. Man bjuds in till mat överallt och de vill gärna träffas flera gånger. Det känns som om det "främmande" är spännande och en tillgång och inte ett hot eller en rival till den "egna kulturen".

2. Kulturen
Människorna och kulturen går ju hand i hand. Samtidigt som det är mycket västerländskt har NZ många typiska "söderhavsö-tendenser". Tempoet är långsammare och  gästfriheten frodas. Maori-folket (New Zealands urbefolkning) har fått påverka samhället i mycket större grad än andra länders urbefolkning haft rätt och möjlighet till. Det har gett ett djup och en rikdom till kulturen och har kanske formats människornas öppenhet inför andra kulturer. Jag väljer och tro det och säger "Kia Ora" - Hej - på maori.

3. Naturen
Det är bara så otroligt vackert. En blandning av grön norsk natur med subtropiskt klimat och gyllene sandstränder med turkos färgat hav som taget ur en turistbroshyr om Bahamas. Det blir svalare på kvällar och nätter vilket jag gillar eftersom man kan sova utan att klistras fast i lakanet. Det är inte för varmt hela tiden utan lite varierande så man kan andas och ta en tur till stan utan att smälta bort. Allt som växer är stort och grönt och har oftast stora färggranna blommor på sig. New Zealand har en unik fauna och ca 70% av det som växer finns bara här!

4.Barfota

Man kan gå barfota var som helst utan att det är underligt. I butiken, på restaurangen, mitt i stan eller på stranden. Who cares?

5. Mat
Den är inte speciellt spännande eller speciellt speciell. Men, när man ser hur korna och fåren vandrar runt i hagar på böljande kullar som aldrig tar slut blir man avundsjuk. De har en utsikt många skulle betala mycket för att ha. Så, när de slutar sina dagar på slakteriet eller hos sin bonde kan jag inte tro annat än att de måste vara något av världens lyckligaste kor och får som jag äter.

6. Grusvägar
För en joggare med knäproblem är grusvägar som guld. Och här finns det grusvägar längre än jag någonsin orkar springa - vi kör på grusväg till kyrkan i ca 25 min.

7. Ormar
Finns IKKE. Inte för att ormar är ett stort problem i Norge eller Sverige eller i Finland men visst vet vi ju alla att de kan gömma sig i det höga gräset eller i blåbärsriset. Jag är iallfall lite rädd för att se något som ringlar runt då barnen springer runt på sommaren. Här finns det inte en enaste en. Jag vandrar barfota överallt utan att blunka. Jag gillar inte ormar och njuter stort av mitt barfota liv.

8. Stränder
Vackra. Varma. Sandiga. Stora vågor. Små vågor. Surfa. Inte surfa. Turkosa färger. Snäckor. Yogurt Ice Cream med färska bär. Jag gillar.

9. Delfiner
Du kan se delfiner när du är vid havet. Beror lite på var du befinner dig (om du befinner dig på en turistbåt med 100% garanti att du skall få  delfiner är det nästan garanterat att du får se dem;) och ibland ser man valar. Ja. Kan man inte gilla det?

10. Lekpark
Den kom oväntat och förra gången jag besökte NZ lade jag aldrig märke till dem. Men, de är bättre och finare än de bästa jag sett tidigare. I små byar på landet eller i stora städer. Barnen gillar, vi gillar och klättrar och hänger och rutchar och springer. En dag var en gunga sönder - ledsamt tänkte jag - och gissade den skulle vara sån tills vi reser. Nästa vecka var den fixad.

Nåjo, inte världens finaste bild men till vänster om det ni ser är det en super fin lekpark. En av alla många. 

Förra veckan njöt vi lite extra mycket av naturen eftersom vi bodde i ett tält. På en av platserna slog vi upp tältet 2m från havet. Solen gick ned bak oss och lyste upp det som var framför oss.

Inte fel att läsa godnattboken här.

Varför?

Nu rundar vi snart 8 veckor här i New Zealand. Och efter några veckor till har vi varit här halva vår tid. Det går fort nu och jag vet att när vi kommer hem igen kommer det att kännas som om vi bara blundade en stund och plötsligt var hemma igen. Sex månader är inte en lång tid och när man ser det i perspektiv till hela livet blir det ännu lite mindre.
De första tre veckorna kändes däremot långa. Storasysters tårar på kvällarna och hennes saknad efter vännerna gjorde att vi tidvis funderade på om vi hade gjort rätt. Det var stunder då jag tänkte att hela vistelsen kommer att bli en enda lång väntan på att resa hem igen. Sån blev det inte. Och varje dag tackar vi oss själva och Gud för att vi valde att resa hit.

Jag gillar att resa. Redan då jag var liten och skrev i klasskompisarnas "vänböcker" ramsade jag upp alla länder jag ville besöka. Jag älskar andra kulturer, att träffa nya människor och att prata engelska. Jag får lite mer perspektiv till mitt eget liv, mina vanor och mina åsikter... Allt det som ibland verkar så viktigt hemma kan kännas väldigt obetydligt då man besöker eller bor i andra länder. Då man ser hur de lever där och hur de prioriterar. Något blir man mer tacksam för att man har i sitt hemland och något märker man att man saknar. Det är en del av vem jag är, detta resande och dessa kulturmöten. Så att resa till New Zealand var inte ett så stort steg. Fast jag måste erkänna att efter att jag blev 3-barns mor är det inte lika lätt att packa väskorna och flyga iväg. Våra val påverkar ju också tre andra personers liv. Och eftersom de tre andra personerna är bara barn, som är fullständigt beroende av mig och min man och som har full tillit till att det vi gör är det bästa för dem, tvekar man kanske oftare än man borde.

Jag och Martin har bott i New Zealand tidigare. Vi har jobbat med missions organisasjonen Youth With A Mission tidigare och också gått deras bibelskola. Det var sju år sedan och före vi hade tre barn. Vi ville redan då komma tillbaka och hjälpa till på missionsbasen vi bodde på. Varför reste vi hit? Då och nu?
För att vi gillar det organisasjonen står för. "YWAM" är eukumenisk (tverkirkelig) och internationell - här jobbar folk från många olika kulturer och olika samfund - sida vid sida. Man slipas lite, man formas av varandra och man lär av varandra. Här jobbar man för att fler människor skall få höra om Gud, höra det kristna budskapet. Budskapet om att vi kan ha en relation med Gud, ett liv tillsammans med honom. Och samtidigt träffar man människor från olika platser över hela världen. Man reser på teamturer för att hjälpa till i kyrkor, i fattiga små byar på små öar, man går in i katastrof områden, man undervisar i språk, i bibeln, hjälper prostituerade etc. Man gör det överallt. Här. I Europa, på Filippinerna, Mexico, USA, Thailand, Syd Afrika och så vidare. Alla jobbar frivilligt. Sponsrade av kyrkor, familj och vänner. De är kanske inte speciellt rika på saker men oj så rika på upplevelser och äventyr!

Så här är vi nu. Och bidrar med det vi har. Det är småsaker, men vi använder det vi kan och är bra på. Vi hoppas det lägger en grund för att våra barn själva våga göra det de drömmer om. Och att de, och vi, kanske blir lite mer ödmjuka inför livet och människorna vi möter. Jag tror inte att alla skall göra det vi gör. Vi är alla olika och bra är det. Men jag tror man skall göra det man drömmer om, för jag tror det är en orsak till varför de drömmarna finns där. Valena vi tar i livet påverkar förstås oss, våra barn och människorna runt oss - men det gör ju också de val vi inte tar. Så när vi funderade på den här resan, på konsekvenserna för oss, våra barn och vår ekonomi, tänkte vi att valet att INTE resa påverkar oss också, våra barn och vår ekonomi. Och det är ju ingen garanti för att det trygga är bättre än det okända.

Nu är det läggdags. Tack till alla er som läser min lilla blogg - det är roligt att ni följer med!

Mangawhai Heads

Såå spännande att vara här!

Gott Nytt år och allt sånt...

Uff, börjar verkligen inte det nya året med några stora dramatiska blogginnlägg. Men det finns många hundra saker man kunde ha dåligt samvete över och jag tänker inte låta min dåliga bloggkarriär vara en av de sakerna.

Annars så hade vi en härlig nyårsafton! Medan jag satt ute vid långbordet under eken och hörde barnen skratta och leka, så tänkte jag på hur härligt det var att njuta nyårsafton utomhus, tillsammans med flera av de människor jag gillar mest på den här sidan av jordklotet. Vi grillade, åt god mat, diskuterade och gick en promenad i solnedgången. Klockan 23 hade alla rest hem igen eftersom barn och vuxna var trötta. Jag gillar det! Inga glittrande kjolar och fint dukade bord och framförallt så kunde man avsluta festen före kl 24 utan att det är något konstigt med det.

De första veckorna av det nya året har gått hiskeligt fort. Dagarna varvar mellan stekande sol medan nästa dag bjuder på regnskurar och vind och i nästa stund skiner solen igen. Typiskt "New Zealändskt" väder. Martin  jobbar och jag lär mig att ta en dag i taget. Det märks att barnen inte varit på dagis på en stund då energi nivån och lekbehovet är högt.

Minstingen i familjen har börjat året med att bli 8 månader och han har fått 4 nya tänder på kort tid. Han "militärkryper" (= drar sig fram på magen) och börjar bli ganska så snabb. Han charmar alla med sina härliga leenden som han villigt bjuder på till höger och vänster.
Mellanmannen pratar - är ganska envis och tycker inte helt om att följa regler. Det är kul när han nu kan uttrycka sig mer och mer sån att vi kan ta del av alla hans finurliga tankar. Springer gör han gärna och skuttar iväg med blöjan neröver rumpan.
Storsyster har nu lärt sig tillräckligt med engelska för att kunna leka. Detta meddelade hon högt och glatt samtidigt som hon tyckte att hon inte behöver lära sig mer nu. Leken går så fint med de nya vännerna hon har fått och det känns bra för mamma och pappa. Att hon förstår mer märker vi ju och hon använder de ord hon kan. Jag blir så stolt när jag ser henne springa iväg för att leka hemma hos någon som hon just lärt känna och som hon faktiskt inte helt kan kommunisera med. Modiga flicka!

Nu måste vi bara börja skriva på alla de brev och kort vi skall få hemsänt. Det är verkligen inte min starka sida. Jag kan briljera med att jag t.om haft med mig färdigskrivna kort med frimärke och adress på - hem i resväskan - eftersom jag aldrig fick sänt dem under själva resan. Men månne vi inte skall klara det den här gången. Det är jo fortfarande några månader kvar före vi flyger hem igen.

Strandtur till Kai Iwi Lakes

Kajak tur i blåsten

Här trivdes oxå minstemann eftersom vattnet var grunt och väldigt varmt

Lite typisk natur här runtomkring där vi bor.

Hortensia växer i enorma buskar runt de flesta hus.

"DiningRoom" där vi har middagar då bibelskolan börjar igen. Många flaggor =)

Nyårsafton.

Kvällssolen.

Merry Christmas from us to you*

From all of us to all of you a very, merry Christmas! Thanks to friends and family close and far away for being part of our lives! Eventhough we might not share every day situations and we might meet each other a lot less than we would have wisched for; You have all influenced us, our lives and our thoughts. We feel blessed to know so many great people and have such a great family!

We are happy to be able to send this Christmas greeting from the beautiful country of New Zealand. We are enjoying meeting old and new friends, getting saltwater in our eyes and sand in our food while getting sunburned on the beach. We are greatful to God for making it possible for us to be here at this time in our lives. To work at YWAM Zion (old Oak Ridge) along side wonderful, funny and interesting people to "build" a great place for people to come and do missions. For them to learn about themselves and God and for them to go out and help others get to know Him better. To help to build a place where people can learn to share Gods`love in various ways and to reach out practically to those who might struggle to have food for the day and a place to call their home.

Life might be difficult; with pain and sorrow and sickness. But meeting people who reaches beyond themselves to help others - shows us that life can still be beautiful, in the midst of struggle!
Thank you God for giving us this great gift of life and that you gave us Jesus - so that we could get to know you!

We wish that you all will have a fun, relaxed and great Christmas and a Happy New Year 2014!

Not a very planned Christmas picture but this is as good as it gets**