Sommar!

Vi räknar dag nr 3 och storasyster menade bestämt att imorgon på dag nr 4 börjar äventyret på riktigt. Varför? För att då kan hon mer engelska än idag! Sen låg hon i sängen och såg på dagisfotografiet och bilder av vänner vi hängt upp på väggen bredvid sängen. Hon saknar och längtar och jag fick tårar i ögonen och måste gå ut.

Men mellan lite saknande som ju naturligvis dyker upp ibland har vi det så bra. Solen skiner och regnar gör det mest på natten. Det är varmt som på en av de bästa nordiska sommardagarna och då är vi flera veckor från den riktigt varma sommaren som brukar börja i slutet av december/januari. Vi springer in och ut av vårt lilla hus med nakna fötter och solkräms rester i håret. Vi träffar människor från Singapore och Canada, New Zealand och USA. Och så någon svensk och norsk och finne. En smältdeg av kulturer och unga folk som skall iväg på sina missionsresor till Fiji, Kambodja och Indien. Jag älskar det!

Resan hit gick fint. Mitt motto är att planlägga för kaos och problemer så blir allt så mycket lättare än man tror. Barnen var fantastiska! När vi anlände i Auckland efter 31h (inberäknat tidig väckning och bilresa in till flygplatsen) räknade vi ut att barnen sovit ca 6-7h på hela resan. Och ändå klarade de av att hänga med genom tullen och väskhämtning som tog 1h längre pga att två av våra väskor rest till Shanghai istället för till Singapore. Barnen satt där på golvet medan vi fyllde i papprena och fick besked om att väskorna kanske kom dagen efter eller dagen efter det igen. Inte grät dem. Inte klagade de. Men stirrade lite blekt in i en vägg med rödsprängda ögon. De sov på den 2h långa bilresan på väg till missionsbasen. Och vaknade glatt när vi kom fram kl 03.00 lokal tid och rusade runt huset som virvelvindar. Efteråt skrek och grät Mellanbror i två timmar för att han inte ville sova. Kl 6 på morgonen när det ljusnade utanför gav han till slut upp och efter det har han sovit 14-15h i sträck på natten. Helt ok tycker jag. Jetlagen har varit mild mot oss alla och dygnsrytmen har vi anpassat oss till förvånansvärt bra.

Nu vänjer vi oss till livet här på "Oak Ridge". En missionsbase som ligger nära  den lilla byn Paparoa, ca 2h norr om Auckland. Det är grönt och vackert och blommorna doftar och fåglarna sjunger så man måste stänga fönstrena på morgonen. Nästa vecka startar pappna sitt "jobb". Fixande av bilar och hus och liknande ligger på agendan. Vardagen når väl också hit. Men visst känns allt lite enklare då solen skiner och sommaren är här!

Flygplats

Flyg Köpenhamn - Singapore. NB! Avtal vem som skall sitta vid fönstret före ni är på flyget. Nybörjar misstag!!

Huset <3 (bilder innifrån kommer)

Utsikten 1

Utsikten 2

Utsikten 3

Och lite annat;

*Väskorna kom annars fram 2 dagar efter oss. Känns alltid bra att byta kläder då.
*Nätet här är så fantastiskt mycket snabbare än vårt eget så jag ser fram emot att blogga =)
*Skulle ha skrivit det här på engelska men hjärna klarar inte av det - så det får kanske bli nästa gång.

Vad man gör dagen före man reser till Nya Zealand.

Man kör ned till stan och gör sånt man kunde gjort för flera veckor sedan. Ammar en jättesnuvig baby som int kan använda tutten för att näsan ät helt tätt. Och som därför också har problem att dricka sin mjölk. Packar det sista. Och det som kommer efter det man trodde var det sista. Hjälper storebror och storasyster att förstå att imorgon kl 0500 är det väckning. Har besök av familj och grannar och får lite ont inni sig för att man skall resa. Packar det man nu är helt säker på är det sista. Lagar "matpakke" då flygplatsmaten är dyr och vi alltid lagar matpakke då vi reser. Packar matpakken och lite till av det allra sista. Radar upp alla väskor och vagn och tar bild av det så man kan skriva ett blogginlägg som man egentligen inte har tid till.

Förstår att man kommer att lägga sig alltför sent.

Tar också en bild av sönernas fötter. Eftersom man ju har massa tid till sånt.

 

5 månader. Antagligen har vi med för mycket. Men en stor del av innehållet är faktiskt blöjor och lite presenter. Och så en vagn.

 

Och sen förstår man. Plötsligt. Att man skall resa. Långt och länge. Och när man kommer hem är det vår. Och känslan som kommer då man förstår det är inte beskrivbar.

Godnatt! Vi hörs från andra sidan jordklotet.

Framtiden

Förberedelserna går framåt. Lite långsammare än planlagt men det är ju mer vanligt än ovanligt så vi skall nog klara det här. Det är en speciell känsla att förbereda något så intensivt, tänka på det, drömma om det, prata om det och så plötsligt är man där. Det ligger inte framför en längre men man är i det. Man lever det, man "flyger" och man vet inte helt hur det ser ut dit man kommer. Hur vardagen och rutinerna blir.

Helt tydligt är det för länge sedan vi gjorde någon längre resa. Och att göra det med 3 småbarn gör spänningsmomentet betydligt större. Och flygresan tyngre.

Söndag 24.11 kl 10.00 lättar flyget från Gardermoen, Norge. Kort byte i Köpenhamn och sedan en härlig 11h flygtur vidare till Singapore. Där springgår vi genom terminal nr 3 kl 7.25 lokaltid (måndagmorgon) fast våre huvuden tänker 23.30 natt till måndag här hemma. Så gör vi oss klara för en 10h flygtur och landar kl 23.45 lokaltid i Auckland på måndag kväll (och då är klockan ca 11.30 på måndag här hemma). Fatta att vi flyger in i "framtiden" och i framtiden möter allra bästa Julia oss för att köra de sista 2h till missions basen Zion nära den lilla landsbyen Paparoa i Northland, NZ. Vårt hem de nästa 5 månaderna och 2 veckorna.

Det Stora Äventyret

Elva dagar och vi räknar ned. Varje dag kryssar storasyster i kalendern för att få en uppfattning om hur länge det är tills vi reser. Det Stora Äventyret. Vår 5-månaders missionsresa till Nya Zealand där vi skall jobba på YWAM Zions bas i Northland, Paparoa närmar sig oundvikligen. Jag ser fram emot att vara på väg eller... ja, framme.
"Var utvilad inför långa flygturer då du skall resa genom flera tidssoner", läste jag som ett av många goda råd för att minska jet-lagens inverkning på en människas kropp. Jag och mannen log rått. Säg; "utvilad" åt föräldrar med småbarn, tre st, för tillfället sjuka, småbarn och man ler rått... eller gråter högljutt.

Det har gått mer än 5 månader sedan jag bloggade sist. Det är lika länge sedan eller "kort sedan" som vi skall vara borta. Helt hur man ser på det. Jag skall blogga oftare än nu för annars blir det liksom inte någon vits. Visst, det finns mycket vi skall hjälpa till med där "nere" och kära mannen skall bidra med sin enorma praktiska begåvning och fixa ett och annat. Men vi har inte ett hus som skall renoveras och byggas och planeras på kvällar och helger. Vi har inte massa saker med oss som man tänker måste plockas och organiseras. Vi får t.om. äta på storköket medan bibelskolan pågår = ingen matlagning! Det måste ju innebära lite mer ledig tid.

Och det är sommar där nu. Bara det.

Så jag vill skriva och dokumentera. För att minnas. Och om du vill så kan du ju resa med oss redan nu så måste inte vi återberätta allt då vi kommer hem.



Yeah - vi skall ut på tur!!!! Fast bilden har inget med det att göra. Men den kunde också haft med det att göra.

15 dagar

Det har gått 15 dagar. 15 dagar sedan vi blev fem familjemedlemmar. Ett barn mer än oss vuxna och det märks. 15 dagar av max 2h sömn i sträck för mor. 15 dagar av en salig blanding av känslor.

Glädje - över vår lilla son nr 2 som är så söt och så liten.
Stress - för att han redan har vuxit så mycket och jag vill så gärna fånga varje ögonblick och hålla det kvar lite längre.
Tårar och sorg - av både stora och små - då våra roller har förändrats och det är mycket nytt de små storasyskonen skall bli vana med (detsamma för mamma och pappa).
Tacksamhet -  för våra tre friska barn.
Rädsla - klarar vi detta? Räcker vi till? Det är så många olika behov som skall fyllas.
Kärleken - som bara växer och bli större. Som en ballong som blåses upp och innuti får man plats till så många fler personer.

Lycka - ren och skär lycka!

Några timmar gammal. Lite svullen - sådär som man kan vara då man just blivit född.

 

 

 

 

Så här kan den första familjebilden på sjukhuset se ut. Med en 2-åring som helst springer än något annat. 

 

 

Lillebror kom hem. Stolta storasyskon

I väntans tider

Åh så tyst det är här på min blogg. Och det är ju nog bara jag som kan bryta den - men ju längre tiden går desto svårare blir det visst.

Vad händer? Inget och massor. Idag visade sig några tecken som kan tyda på att vi om inte alltför länge har en till familjemedlem i huset - på utsidan och inte på insidan. Fast några dagar till kan den gärna få vänta. Jag ser inte helt fram emot att föda och inbillar mig att på ett eller annat sätt skall babyen plötsligt vara här utan att jag måste gå igenom allt det där som gör så ont. Men ja... det börjar när det börjar och då måste jag ju bara hänga med.

Medan vi väntar har vi 100 olika små saker vi vill få ordnat. Och det går framåt här i huset. När jag väntade barn nr 2 hade vi just flyttat in. Vi hade uteWC och allt av tvätt och liknande skedde i köket - iallfall när det gällde barnen. Nu känns huset otroligt komfortabelt - och jag ser fram emot att kunna ordna babyen på badrummet där allt ligger klart.

Vi listar och målar allt det vi hinner samtidigt som vi måste roa ned tempoet om vi skall orka genom nästa period. Jag förväntar kaos och en trötthet som är större än jag klarar av att föreställa mig. 4,5-åringen är ju med på det hela och är ju snusförnuftig för det mesta, 2-åringen är inne i en mamma-period som jag hoppas svänger snart. Trotsåldern börjar visa sig och jag funderar lite stilla hur jag skall hantera tiden jag är ensam med 3 barn medan mannen är på jobb. Ja, ja... iallfall är det vår och snart sommar så vi kan vara mycket ute. Man klarar ju alltid mer än man tror.

Ja, jag är stor. Punktum.

Storasyster är stolt och är säker på att babyen är en flicka eller... en pojke ;)

Här målar vi timmerväggen i vardagsrummet. Den blev vit. Lite för och emot har vi varit men när alla detaljer är på plats blir det bra. Vi har fram den naturliga (omålade) timmerväggen i flera andra rum i huset.

Ljusare blev det 

Lillebror som snart blir storebror ligger i träning.

Spännande tider

Jag börjar få den där känslan av att tiden inte räcker till. De flesta av oss går kanske med den hela tiden, men på slutet av en graviditet infinner den sig ofta på ett litet speciellt sätt. Man räknar ner dagarna - inte bara för att man skall få träffa den nya lilla personen - men också för att man vet att tiden därefter är man ganska lamslagen, hormonfylld, trött och alldeles inne i sin egen bubbla. Det är inte mycket annat som räknas än den där lilla/stora personen som kommit in i ens familj.

Så jag vill gärna ha det mesta ordnat. Tillrättalagt, som det så fint heter (eller är det ett norskt ord som jag just gjorde om till svenska?). Och kanske jag vill ordna lite mer än vanlig eftersom vi lever i det här renoveringsprosjektet. Jag är inte i någon bra form. Stor som en tunna känner jag mig. Fogar som gör ont. Spänningar i magen och en trötthet som gör kvällarna lika spännande som natten. Jag sover. Som oftast. Och så kan jag plötsligt få en släng av någon sorts energi. Den sätter sig i några dagar då jag gör alltför mycket på alltför kort tid. Och resten av veckan drömmer jag om att ligga och stirra upp i taket (då jag inte sover) och få tid till att förbereda mig för förlossningen.

Och även om jag drömmer om en stark kropp, friska ben som springer i skogen. Resor över världshaven och utmanande, innehållsrika dagar på jobbet. Så känns nog det nog som att det här är något av av den mest spännande tid vi kommer att uppleva.

Ett nytt liv. Någon som aldrig funnits förr. Växer i min magen. Den rör på sig. Den sparkar (kunde skrivit det tidsriktiga ordet "hen" här eftersom vi inte vet könet men jag känner mig inte förtrolig med det ordet).
Vem är du? Hurudan är du? Storasyster funderar, lillebror funderar inte eftersom hans hjärnkapacitet inte klarar att omfatta det faktum att han skal bli en storebror. Och så en dag i maj är du här. Utan att ta hänsyn till om vi är "klara" eller om allt är "tillrättalagt". Du kommer när du är klar och vi får bara hänga med.

Spännande.