Spännande tider

Jag börjar få den där känslan av att tiden inte räcker till. De flesta av oss går kanske med den hela tiden, men på slutet av en graviditet infinner den sig ofta på ett litet speciellt sätt. Man räknar ner dagarna - inte bara för att man skall få träffa den nya lilla personen - men också för att man vet att tiden därefter är man ganska lamslagen, hormonfylld, trött och alldeles inne i sin egen bubbla. Det är inte mycket annat som räknas än den där lilla/stora personen som kommit in i ens familj.

Så jag vill gärna ha det mesta ordnat. Tillrättalagt, som det så fint heter (eller är det ett norskt ord som jag just gjorde om till svenska?). Och kanske jag vill ordna lite mer än vanlig eftersom vi lever i det här renoveringsprosjektet. Jag är inte i någon bra form. Stor som en tunna känner jag mig. Fogar som gör ont. Spänningar i magen och en trötthet som gör kvällarna lika spännande som natten. Jag sover. Som oftast. Och så kan jag plötsligt få en släng av någon sorts energi. Den sätter sig i några dagar då jag gör alltför mycket på alltför kort tid. Och resten av veckan drömmer jag om att ligga och stirra upp i taket (då jag inte sover) och få tid till att förbereda mig för förlossningen.

Och även om jag drömmer om en stark kropp, friska ben som springer i skogen. Resor över världshaven och utmanande, innehållsrika dagar på jobbet. Så känns nog det nog som att det här är något av av den mest spännande tid vi kommer att uppleva.

Ett nytt liv. Någon som aldrig funnits förr. Växer i min magen. Den rör på sig. Den sparkar (kunde skrivit det tidsriktiga ordet "hen" här eftersom vi inte vet könet men jag känner mig inte förtrolig med det ordet).
Vem är du? Hurudan är du? Storasyster funderar, lillebror funderar inte eftersom hans hjärnkapacitet inte klarar att omfatta det faktum att han skal bli en storebror. Och så en dag i maj är du här. Utan att ta hänsyn till om vi är "klara" eller om allt är "tillrättalagt". Du kommer när du är klar och vi får bara hänga med.

Spännande.

Smått och gott

Och sådär på en onsdag tänker jag på det här;

Snön smälter. Det luktar vår ute och det känns bara underbart.

Jag är sjukledig och upplever antagligen den lugnaste tiden av mitt liv på flera år framöver. Fogarna (bekkenet) gör ont bara jag gör lite mer än ingenting. Jag ser ut som om jag skulle föda om några veckor men det är fortfarande ca 10 veckor kvar.
Jag får kramper i magen om jag står eller går i mer än 10 min.
Tanken på att jag för ett år sedan sprang och gick på spinningstimmar och fick blodsmak i munnen känns totalt overklig. 
Jag ser fram emot att inte vara gravid och kunna börja träna mig tillbaka till min vanliga kroppsfasong men jag vill inte uppleva de där timmarna då babyen skal ut. Ett litet problem.

Vi ville bli färdiga med hela nedre våningen före barn nr 3 anländer. Det kommer vi inte att klara av.
Vi hoppades få färdigt taket och börja på andra våningen i sommar. Det kommer vi inte att klara av.
Vi kommer att bo här i första våningen alla fem i några år till. Våra tre barn kommer att dela ett rum som har en yta på 6m2. Jag och min man kommer att fortsätta att sova i vardagsrummet. Sovmorgonens existens kommer att vara minimal. Men det är många av jordens befolkning som bor på en betydligt mindre yta än oss. Vi har rinnande vatten. Ett välfungerande badrum. En WC. Ett kök med en diskmaskin. Inga ytor är stora men barnen vill ändå inte vara längre borta från våra ben än några meter. Vi har mycket tid till att vara tillsammans. Det är sån vi vill ha det. Allt i allt är vi i alla avseenden fruktansvärt rika.

Vi har just  upplevt vår första ordentliga spysjuka med små barn. Jag kunde ha fortsatt att leva utan den upplevelsen. Men vi överlevde. Och det kommer säkert flera.

Vi har varit på ett kort besök i Köpenhamn. Så här såg vi ut där:

 Och vi åkte metro. Det var utan tvekan resans höjdpunkt för vår 4-åring.

.

Giraffer och morsdag

Och idag kom vi i vår familj överens om att om vi någonsin har en giraff som husdjur, så får den giraffen aldrig gå inn på vår wc. Detta helt enkelt pga att den har så lång hals at den kan nå helt upp till den högsta hyllan där vi har ett par giftiga rengörings produkter. Det var vår dotter som poängterade detta viktiga faktum då vi förmanade henne och sa att man inte får röra de flaskorna, eftersom barn, vuxna och djur kan bli sjuka om de smakar på innehållet. Men flaskorna var ju på den högsta hyllan så att bara vuxna kunde få tag i dem, sa mamman i huset. Men hon tänkte ju inte på giraffen och dens långa hals.

Om vi skaffar en giraff skall den alltså inte gå inn på WC:n men kanske bo i en bur. Så att vi är helt trygga och det känns ju bra. Dottern var iallafall mycket nöjd efter sitt uttalande. Hennes plan har antagligen räddat vår framtida familjemedlem giraffen.

Det är annars morsdag  här i Norge idag. Min morgon innehöll blommor, hemmagjorda kort, fastlagsbulle med en överrasknings jordgubbe under grädden - och konfetti som plötsligt flög fram bakom soffan och seglade nedöver sängen. Det var många, runda plastkonfetti som med ett pang regnade ned över mig och som sen låg strödd över hela sängen till barnens stora förtjusning. Det är min dotter som  arrangerat morsdagen med stor noggranhet och glädje. Lillebror slickade mest i sig grädden.

Det är fint med morsdag så där ibland.

 

Just nu.

Just nu.  Ny duschade barn,  en trött mamma och morötter. Vi har det oförskämt bra.

Komplett tryggt

Tystnaden har lagt sig.  Det ljuva ljudet från disk maskinen som stilla brummar ut från köket fyller tystnaden och gör den ännu mer komplett.  Jag hann bli 34 år före jag fick en alldeles egen brummande diskmaskin.  Och fast jag egentligen gillar att diska blev det lite för mycket av det goda.  Jag "laikar" det här tillståndet mer. Att höra disken bli diskad och själv inte bidra med mer än att trycka på en knapp och lite inn- och ut plockande... Livet har onekligen blivit enklare.  Rent praktiskt.

Igår började stora syster på balett.  Lyckan var och är fortfarande stor.  20 rosaklädda flickor i en stor sal med en stor spegel och en lärare som kallade dem  prinsessor kunde nog inte bli helt fel. Hon svävade ut ur salen och proklamerade utan tvil att hon ville fortsätta.

Våra dagar känns fyllda av rutiner just nu. Så förutsägbart och tryggt har jag nog inte haft det på många, många år. Och även om jag nog inte alltid, kanske aldrig, tänkt att rutiner och fasta ramar passade mig känns det riktigt bra just nu. Riktigt som att det är sån det skall vara just nu. Eller så är det den där diskmaskinen som gjort mig lite mer komplett.  Kanske.

4+1

Om de bara kunde bli leverade så här enkelt...

Jag skrev att vi var fyra stycken som fortfarande bodde här på Mellombøkasa. Det är ju helt sant. Samtidigt räknar vi ju ganska så mycket med den lilla personen som sparkar mer och mindre vilt. Som fortfarande bor i min mage men som en dag i maj kommer att flytta ut och samtidig in här tillsammans med oss. Jag är 5 1/2 månad gravid. Det är spännande och också lite tröttsamma tider.

Storasyster älskar redan den lilla babyen och "kosar" med magen och pussar då hon hinner. Lillebror är lyckligt omedveten om att han en dag, just runt sin 2-års dag i maj, kommer att få en gåva han nog inte kan föreställa sig. Mellanbarn får verkligen lära sig att dela uppmärksamheten med andra. Vi får kompensera med lite extra kramar. 

Vi är otroligt tacksamma. Vi har fått våra barn nästan helt som vi tänkt. Jag har inte haft problem med att bli gravid. Det är verkligen, verkligen inget jag tar för givet. Vi är ödmjuka över att allt har gått så bra. Och nu när huset äntligen börjat likna på ett vanligt hus med, om inte stor, men ändå helt tillräcklig plats för oss just nu - blir det igen att finna några kreativa lösningar tills vindsvåningen är färdig. Varför göra det enkelt när man kan göra det lite mer kompliserat?

Ursäkta annars min eländiga blanding av svenska och norska. Jag ser helt enkelt inte alltid när det blir fel. Och ibland ser jag att det är fel men klarar inte av att hitta den riktiga svenska grammatiken eller orden. Det är tragiskt, jag vet. 

Och så en av de bästa texter jag någonsin läst. Att jag har missat denna förstår jag inte. Nalle Puh har mycket att lära oss.

                   "Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, 
                     av att bara ströva omkring alldeles ensam, 
                     lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."
                                                                                 Nalle Puh

Bilder del 1

Då var det dags. Del 1.
Några enkla bilder från två av våra "nya" rum. Jag måste nog ta det här stegvis - för det går otroligt långsamt å få lastat opp fotona. Men varsågod: Det här var en gång dotterns (och sonens) tilfälliga sovrum nu är det det skall förbli för alltid: Vår "Spisestue"! Inte helt färdigt med på god, god väg. Ursäkta den eländiga bildtexten - den och bilderna hoppar runt utan att flytta sig dit jag vill.

Vår "spisestue" - ett mycket bra och beskrivande ord och som jag inte ännu hittat något motsvarande ord för på svenska. Det är iallfall här vi äter ;)

Till vänster ligger köket och rakt fram ser du den nya dörren som leder in i i det som för tillfället är barnens rum. Vad det kommer att bli i framtiden får vi ännu se. Ett hus i "rörelse" ;) Dörren och dörrkarmarna är hittade i en gammal skola (Båstadlund) här i Halden som revs, men före den revs så brann den lite... vilket man kan se - dörren skall nog målas. En dag. Barnens rum är en del av "nybygget" så dörren är satt inn i det som tidigare var en yttervägg. 

                                                  Barnens rum. Det nyaste rummet i vårt hus.

Så här fin timmervägg från ca 1860 hittade vi när vi rev bort utepanelen från c

a 1920. 

Några fler bilder slank visst med. Här står jag i köket och fotar mot det som en gång var ett fönster. Här satt vi och åt våra måltider och tittade ut på "tilbygget" som sakta tog form. Nu är det  som en gång var ett fönster en "dörröppning utan dörr" in till vår tambur, WC och badrum.

Här är vår nya utedörr. Som vi glatt använder under vinterhalvåret då den orginala tamburen är  kall och mörk.