=)

2 gånger denna veckan har jag sovit 8h utan att vakna 1 enaste gång. Inget barn som vaknade. Ingen som behövde mig. 3 ord kan beskriva känslan: Lycka, ren glädje och tacksamhet. Ja, det är stort - för mig.



                         

16 000

Det här läste jag igår: "Det er tilstrekkelig (tillräckligt) med mat til alle i verden. Likevel går nesten 1 milliard mennesker sultne (hungriga) til sengs hver kveld. Hver dag dør 16.000 barn fordi de ikke har nok å spise (äta)..."

Maktlösheten slog över mig när jag läste det. Jag vill inte veta men jag vet ju... Människor svälter och barn dör, medan jag kastar resterna av köttsåsen jag glömde att vi hade kvar. Det är så många motstridande känslor när jag läser om all den nöd som finns i vår värld, långt borta eller helt nära. Men jag tror också på att jag kan göra en skillnad. Jag kan påverka. Mina val har betydning, inte bara för mig, men för världen runtom mig. Pengarna jag ger gör faktiskt en skillnad. Det är viktigt, så viktigt, att de stora talena - den stora nöden - inte lamslår oss. Varje siffra är en människa. Och en människa kan jag alltid hjälpa. En människa i taget. Ett barn åt gången.

                                     

 Naomi, min 3-åriga dotter, har ibland sett en bild av något barn från ett katastrofområde.
-"Har hon det bra mamma? Får hon mat?"
-"Nej", svarar jag. "Hon har inte så mycket mat och hon är nog hungrig".
-"Men vi har mat mamma, vi har pengar. Vi kan ge."

Ja, vi kan ge. För vi har det så obeskrivligt mycket bättre än dem. Och jag är oändligt tacksam att jag kan ge mina barn allt de behöver och ännu mer. Och jag försöker att inte låta maktlösheten få tag i mig. Och jag vill komma ihåg att jag kan hjälpa, iallfall lite, och tillsammans med alla andra som hjälper kan det bli till något stort.

Vi behöver varandra. Vi är beroende av varandra. Sån är vi skapta - det tror jag. "Var är Gud?", frågar man ofta då hemska saker händer oskyldiga människor. Jag tror att han är här - och jobbar genom oss människor. Om vi vill att han skall. Så frågan kunde ju vara: "Vad gör vi?" "Vad gör jag?". Vi kan inte ge upp. Kanske det imorgon är en mindre som lägger sig hungrig, en mindre som fryser på natten. En till som har fått en tallrik med gröt, en till som har fått en filt att sova på. Bara för att vi gjorde det lilla vi kunde.

                                     

Suck

Jag uppdaterar sällan just nu. Och jag suckar, eftersom jag så gärna vill skriva långa blogginlägg om diverse olika teman som intresserar mig för tillfället. Men inspirationen och energin, som är som störst tidigt på morgonen (ja faktiskt!), signar långsamt ned för att nå botten sån ca kl 13 (och ja - då är ju mer än halva dagen kvar!). Efter det lever jag på en sparlåga jag inte trodde fanns. Men det är helt okej.

Vissa dagar, veckor och ja, månader är bara sådana. Fyllda av en bit "Trött hemmamamma" med sjuka barn och några delar "Studerande pappa" som behöver datorn på kvällarna. Blanda detta med en del långsamt framåtskridande renoveringsarbete och några (=4st) fönster som måste målas (men som inte vill måla sig själva och som därmed upptar en stor del av tankeverksamheten hos "trötta mamman" som lovat dem (eller mannen) att hon skall måla dem... snart). Tillsätt några skvättar egentid där det roliga som skall göras noggrant planerats in - men som slutar halvsovandes på sängen med en bok liggandes på golvet och en uppäten choklad (hur chokladen verkar ha en förmåga att bli uppäten medan boken förblir oläst - det har trötta mamman ännu inte listat ut).
Men här har vi iallfall ingredienserna i mitt liv just nu. Men jag njuter. För vi har haft några av de vackraste höstdagarna man kan ha. Och vårt hus är ännu varmt och skönt fast dagarna har blitt kallare.

Tacksam.



Vi har fått upp panelen - nu väntar vi bara på några snart målade fönster.

 

Hurra!

Idag åt vi vår lunch ute. Inte illa för en november dag! Korv och varm kakao på vårt eget lilla "fjäll". Pappan jobbar hemma några dagar i veckan och kunde därför närvara vid vår picknick. Vilket lyxliv vi lever!

När man renoverar och bor i ett 1/3 dels (?) färdigt hus är det fantastiskt skönt med varma höstdagar då man kan njuta av det stora utrymmet vi har utomhus.

Hurra för soliga dagar!

SoffaShopping

Idag hämtade jag två paket som kommit med posten. Paketena innehåller flera olika saker. Sakerna skall ligga under julgranen kamuflerade som små, eller stora, bruna paket med rött band på. Jag har börjat julhandla! Liggandes i min soffa. Vilken glädje! Jag älskar internetshopping! Och tänk att jag - för sisådär många år sedan - sade att jag nog aldrig kommer att börja handla via internet. Det jag inte visste då var att "nätet" är en liten gåva, till såna som mig. Som bara gillar att shoppa ibland och absolut inte då vi måste.

Den långsamma(?) månaden

Vad är det om händer? Årets offisiellt långsammaste månad rusar iväg. Dagarna går och jag hinner inte med. November. Den gråaste och tristaste av alla månader. Månaden jag alltid tyckt vi skulle klarat oss utan. November som aldrig brukar ta slut. Nu vill jag stoppa tiden. Hålla fast dagarna. Hinna känna på det grå och tråkiga. Tända lite ljus och läsa några böcker. Sucka över den grå färgen och längta och vänta på den röda (och kanske vita) julen. Jodå, november har just börjat men den fyller sig upp i en farlig takt. Men hellre stressa nu för i december skall jag bara göra mysiga saker. Bara baka pepparkakor. Bara paketera in julklappar. Bara läsa julberättelser för dottern. Bara göra sånt som jag vill och bara lite sånt jag inte vill.


Annars, snubblade över den HÄR dokumentären på svt.se för någon dag sedan. Och fick äntligen sett den. Så fruktansvärt hemskt och helt otroligt att något sådant kunnat ske. Det är ju bra och viktigt att vi har "instanser" och lagar som skall skydda våra barn mot övergrepp. Men vad gör man då de samma "instanserna" och lagarna, i sin iver på att beskydda, gör det motsatta? Någonstans gjorde någon fel beslut och någon borde kunna säga förlåt (och kanske lite mer) för den fruktansvärda upplevelsen denna familjen måste gå igenom. Det tycker iallfall jag.

Gröt och soving (mammalivs varning!)

Så här spännande är vår vardag just nu. Första skeden med gröt prövade vi för snart 2 veckor sedan.

Mmm, nja... kanske?!



Och så här ser det ut nu.



Igen???

 Intresset är inte stigande. Kan hellre säga att det sjunkit. Känns nästan som om det kommer mera gröt ut, än den ena skeden jag fått in. Intressant fenomen tycker jag. Storasyster var likadan och därför började jag invänjningen av mat tidigare den här gången. För den här mamman har en stor längtan efter en grötfylld baby som sover hela natten (förhoppningsvis). Jo fortare desto bättre. Gråa novemberdagar i kombination med amning x-antal gånger per natt och några droppar med snarkande man är mer effektivt än något sömnpiller. Jag kan somna var som helst, när som helst. Det gjorde jag igår kväll och kvällen före det. Inte en vettig tanke att blogga om. Men jag tar det igen. Snart fungerar hjärnan igen. Undrar bara var man beställer såna här matglada babyer? Och varför min baby är matgladast på natten?

Jag vet. Alla är de olika. Och det finns säkert babyer som sover mindre, skriker mer och som inte lugnar sig uansett vad man gör. Men det gör mig inte piggare fast jag tänker på det. Jag ber inte om mycket. Fem timmar sömn i sträck? Ja tack!
(Och en dag skall jag göra en studie över hur mycket tid småbarnsföräldrar använder på att tänka på, tala om eller skriva om sömn och bristen på sömn. Det är rent otroligt hur stort tema det kan bli i ens egen lilla värld =)