15 dagar

Det har gått 15 dagar. 15 dagar sedan vi blev fem familjemedlemmar. Ett barn mer än oss vuxna och det märks. 15 dagar av max 2h sömn i sträck för mor. 15 dagar av en salig blanding av känslor.

Glädje - över vår lilla son nr 2 som är så söt och så liten.
Stress - för att han redan har vuxit så mycket och jag vill så gärna fånga varje ögonblick och hålla det kvar lite längre.
Tårar och sorg - av både stora och små - då våra roller har förändrats och det är mycket nytt de små storasyskonen skall bli vana med (detsamma för mamma och pappa).
Tacksamhet -  för våra tre friska barn.
Rädsla - klarar vi detta? Räcker vi till? Det är så många olika behov som skall fyllas.
Kärleken - som bara växer och bli större. Som en ballong som blåses upp och innuti får man plats till så många fler personer.

Lycka - ren och skär lycka!

Några timmar gammal. Lite svullen - sådär som man kan vara då man just blivit född.

 

 

 

 

Så här kan den första familjebilden på sjukhuset se ut. Med en 2-åring som helst springer än något annat. 

 

 

Lillebror kom hem. Stolta storasyskon

I väntans tider

Åh så tyst det är här på min blogg. Och det är ju nog bara jag som kan bryta den - men ju längre tiden går desto svårare blir det visst.

Vad händer? Inget och massor. Idag visade sig några tecken som kan tyda på att vi om inte alltför länge har en till familjemedlem i huset - på utsidan och inte på insidan. Fast några dagar till kan den gärna få vänta. Jag ser inte helt fram emot att föda och inbillar mig att på ett eller annat sätt skall babyen plötsligt vara här utan att jag måste gå igenom allt det där som gör så ont. Men ja... det börjar när det börjar och då måste jag ju bara hänga med.

Medan vi väntar har vi 100 olika små saker vi vill få ordnat. Och det går framåt här i huset. När jag väntade barn nr 2 hade vi just flyttat in. Vi hade uteWC och allt av tvätt och liknande skedde i köket - iallfall när det gällde barnen. Nu känns huset otroligt komfortabelt - och jag ser fram emot att kunna ordna babyen på badrummet där allt ligger klart.

Vi listar och målar allt det vi hinner samtidigt som vi måste roa ned tempoet om vi skall orka genom nästa period. Jag förväntar kaos och en trötthet som är större än jag klarar av att föreställa mig. 4,5-åringen är ju med på det hela och är ju snusförnuftig för det mesta, 2-åringen är inne i en mamma-period som jag hoppas svänger snart. Trotsåldern börjar visa sig och jag funderar lite stilla hur jag skall hantera tiden jag är ensam med 3 barn medan mannen är på jobb. Ja, ja... iallfall är det vår och snart sommar så vi kan vara mycket ute. Man klarar ju alltid mer än man tror.

Ja, jag är stor. Punktum.

Storasyster är stolt och är säker på att babyen är en flicka eller... en pojke ;)

Här målar vi timmerväggen i vardagsrummet. Den blev vit. Lite för och emot har vi varit men när alla detaljer är på plats blir det bra. Vi har fram den naturliga (omålade) timmerväggen i flera andra rum i huset.

Ljusare blev det 

Lillebror som snart blir storebror ligger i träning.

Spännande tider

Jag börjar få den där känslan av att tiden inte räcker till. De flesta av oss går kanske med den hela tiden, men på slutet av en graviditet infinner den sig ofta på ett litet speciellt sätt. Man räknar ner dagarna - inte bara för att man skall få träffa den nya lilla personen - men också för att man vet att tiden därefter är man ganska lamslagen, hormonfylld, trött och alldeles inne i sin egen bubbla. Det är inte mycket annat som räknas än den där lilla/stora personen som kommit in i ens familj.

Så jag vill gärna ha det mesta ordnat. Tillrättalagt, som det så fint heter (eller är det ett norskt ord som jag just gjorde om till svenska?). Och kanske jag vill ordna lite mer än vanlig eftersom vi lever i det här renoveringsprosjektet. Jag är inte i någon bra form. Stor som en tunna känner jag mig. Fogar som gör ont. Spänningar i magen och en trötthet som gör kvällarna lika spännande som natten. Jag sover. Som oftast. Och så kan jag plötsligt få en släng av någon sorts energi. Den sätter sig i några dagar då jag gör alltför mycket på alltför kort tid. Och resten av veckan drömmer jag om att ligga och stirra upp i taket (då jag inte sover) och få tid till att förbereda mig för förlossningen.

Och även om jag drömmer om en stark kropp, friska ben som springer i skogen. Resor över världshaven och utmanande, innehållsrika dagar på jobbet. Så känns nog det nog som att det här är något av av den mest spännande tid vi kommer att uppleva.

Ett nytt liv. Någon som aldrig funnits förr. Växer i min magen. Den rör på sig. Den sparkar (kunde skrivit det tidsriktiga ordet "hen" här eftersom vi inte vet könet men jag känner mig inte förtrolig med det ordet).
Vem är du? Hurudan är du? Storasyster funderar, lillebror funderar inte eftersom hans hjärnkapacitet inte klarar att omfatta det faktum att han skal bli en storebror. Och så en dag i maj är du här. Utan att ta hänsyn till om vi är "klara" eller om allt är "tillrättalagt". Du kommer när du är klar och vi får bara hänga med.

Spännande.

Smått och gott

Och sådär på en onsdag tänker jag på det här;

Snön smälter. Det luktar vår ute och det känns bara underbart.

Jag är sjukledig och upplever antagligen den lugnaste tiden av mitt liv på flera år framöver. Fogarna (bekkenet) gör ont bara jag gör lite mer än ingenting. Jag ser ut som om jag skulle föda om några veckor men det är fortfarande ca 10 veckor kvar.
Jag får kramper i magen om jag står eller går i mer än 10 min.
Tanken på att jag för ett år sedan sprang och gick på spinningstimmar och fick blodsmak i munnen känns totalt overklig. 
Jag ser fram emot att inte vara gravid och kunna börja träna mig tillbaka till min vanliga kroppsfasong men jag vill inte uppleva de där timmarna då babyen skal ut. Ett litet problem.

Vi ville bli färdiga med hela nedre våningen före barn nr 3 anländer. Det kommer vi inte att klara av.
Vi hoppades få färdigt taket och börja på andra våningen i sommar. Det kommer vi inte att klara av.
Vi kommer att bo här i första våningen alla fem i några år till. Våra tre barn kommer att dela ett rum som har en yta på 6m2. Jag och min man kommer att fortsätta att sova i vardagsrummet. Sovmorgonens existens kommer att vara minimal. Men det är många av jordens befolkning som bor på en betydligt mindre yta än oss. Vi har rinnande vatten. Ett välfungerande badrum. En WC. Ett kök med en diskmaskin. Inga ytor är stora men barnen vill ändå inte vara längre borta från våra ben än några meter. Vi har mycket tid till att vara tillsammans. Det är sån vi vill ha det. Allt i allt är vi i alla avseenden fruktansvärt rika.

Vi har just  upplevt vår första ordentliga spysjuka med små barn. Jag kunde ha fortsatt att leva utan den upplevelsen. Men vi överlevde. Och det kommer säkert flera.

Vi har varit på ett kort besök i Köpenhamn. Så här såg vi ut där:

 Och vi åkte metro. Det var utan tvekan resans höjdpunkt för vår 4-åring.

.

Giraffer och morsdag

Och idag kom vi i vår familj överens om att om vi någonsin har en giraff som husdjur, så får den giraffen aldrig gå inn på vår wc. Detta helt enkelt pga att den har så lång hals at den kan nå helt upp till den högsta hyllan där vi har ett par giftiga rengörings produkter. Det var vår dotter som poängterade detta viktiga faktum då vi förmanade henne och sa att man inte får röra de flaskorna, eftersom barn, vuxna och djur kan bli sjuka om de smakar på innehållet. Men flaskorna var ju på den högsta hyllan så att bara vuxna kunde få tag i dem, sa mamman i huset. Men hon tänkte ju inte på giraffen och dens långa hals.

Om vi skaffar en giraff skall den alltså inte gå inn på WC:n men kanske bo i en bur. Så att vi är helt trygga och det känns ju bra. Dottern var iallafall mycket nöjd efter sitt uttalande. Hennes plan har antagligen räddat vår framtida familjemedlem giraffen.

Det är annars morsdag  här i Norge idag. Min morgon innehöll blommor, hemmagjorda kort, fastlagsbulle med en överrasknings jordgubbe under grädden - och konfetti som plötsligt flög fram bakom soffan och seglade nedöver sängen. Det var många, runda plastkonfetti som med ett pang regnade ned över mig och som sen låg strödd över hela sängen till barnens stora förtjusning. Det är min dotter som  arrangerat morsdagen med stor noggranhet och glädje. Lillebror slickade mest i sig grädden.

Det är fint med morsdag så där ibland.

 

Just nu.

Just nu.  Ny duschade barn,  en trött mamma och morötter. Vi har det oförskämt bra.

Komplett tryggt

Tystnaden har lagt sig.  Det ljuva ljudet från disk maskinen som stilla brummar ut från köket fyller tystnaden och gör den ännu mer komplett.  Jag hann bli 34 år före jag fick en alldeles egen brummande diskmaskin.  Och fast jag egentligen gillar att diska blev det lite för mycket av det goda.  Jag "laikar" det här tillståndet mer. Att höra disken bli diskad och själv inte bidra med mer än att trycka på en knapp och lite inn- och ut plockande... Livet har onekligen blivit enklare.  Rent praktiskt.

Igår började stora syster på balett.  Lyckan var och är fortfarande stor.  20 rosaklädda flickor i en stor sal med en stor spegel och en lärare som kallade dem  prinsessor kunde nog inte bli helt fel. Hon svävade ut ur salen och proklamerade utan tvil att hon ville fortsätta.

Våra dagar känns fyllda av rutiner just nu. Så förutsägbart och tryggt har jag nog inte haft det på många, många år. Och även om jag nog inte alltid, kanske aldrig, tänkt att rutiner och fasta ramar passade mig känns det riktigt bra just nu. Riktigt som att det är sån det skall vara just nu. Eller så är det den där diskmaskinen som gjort mig lite mer komplett.  Kanske.