Betraktelser

Betraktelse nr 1
Alf Prøysens "Musevisa" har fått en ny innebörd och därmed blivit en liten bit svårare att sjunga detta året.
                                           
                                            Når nettene blir lange og kulda setter inn
                                            så sier vesle musemor til ungeflokken sin:
                                            Hvis ingen går i fella, men passer seg for den,
                                            skal alle sammen snart få feire jul igjen!

Jag vill ju att varenda mus, liten och stor, hamnar i fällan. Det känns hyckleriskt att sjunga denna sången denna julen.

Betraktelse nr 2
Julen firas i Finland. Och tur är väl det. För där finns ju... smör. Vad vi hade gjort om vi skulle firat jul i Norge vågar jag inte ens tänka på. Jag undrar om det överhuvudtaget kan bli jul utan smör?

Betraktelse nr 3
Jag har vaggat och burit på vår febriga baby i nästan en hel timme ikväll. Det är det absolut längsta jag någonsin behövt bära och trösta något av mina barn och det slår därmed det tidigare "rekordet" med minst 40 min. Det gör mig ödmjuk och mycket tacksam att ha så låga rekord.

Betraktelse nr 4
Att vara 6 månader och få tänder är verkligen "serious business" och det gör ont. Helt konkret för den som får tänderna och emotionellt för den som ser på. Eller vaggar.

Betraktelse nr 5
Jag borde verkligen, verkligen lägga mig tidigt ikväll. Något säger mig att den som får tänder kräver att alla andra sover lika lite som honom.

Dagen idag.

Dagen idag. Lucia-dagen. Tre-åringen som lyckligt skrider runt med ett levande ljus i handen och med en mamma springande efter för att förhindra... ja ni vet. Hon går med pepparkakor men utan lussebullar, eftersom saffran var utsålt överallt. Och mamman vill ha saffran i lussebullarna. Inget annat. Luciafest i dagiset. Med elektriska ljus. Utan levande ljus. Man låter nog aldrig ett gäng med dagisbarn använda levande ljus. Aldrig någonsin. Det är helt säkert ett aldrig som alltid förblir ett aldrig.

Middagsmat. Och mamman konstaterar igen att vårt barn äter grönsaker. Äter allra helst grönsaker. Äter nästan bara grönsaker. Mamman har inga tips till någon som vill veta hur man gör. Inga alls. Hon bara äter. Några som vet hur man får barnet att äta upp det andra på tallriken?

Så sitter jag nu här. Hör på musen (eller musarna) som prasslar inne i väggen. Det har varit så tyst. Så stilla. I många veckor. Oroväckande stilla. Och jag funderar att de planerar en attack. För sånt gör väl mus?

Min blogg skulle ju till stor del handla om renovering. Ofta och mycket hade jag tänkt skriva om det. Och många nya bilder. Flera varje vecka. Just nu är renoveringen inne på detaljstadiet. Som att måla fönster. Som att jag måste måla de färdiga sån att... de blir färdiga. Sån att jag borde gå ut och göra det nu. Sån att jag kan lägga ut nya bilder. Flera stycken. Men hur som helst. En gång i löpet av nästa år. Duschar jag i vår allra egna duch. Och har en alldeles egen WC-stol med svart lock på.

Det ni.

Something small in english with lots of pictures.

Someone asked me to also write something in english. So now I do. And as I have not posted so many pictures this last month I thought it would be suitible to give you some random pictures from our life right now. This is for you; All my great, wonderful friends in New Zealand (South Pacific), USA, Europe, Israel etc. Words can not even describe how much I would love to meet you alla again.
And of course, friends and family in both Finland, Sweden and Norway are included. My life is made up of some of the best people in this world. Some that I meet often and some that I don`t. Still. You are much loved. By me.

 

 

Finland, pepparkakor och en dusch.

Finlands självständighetsdag. Jag firar inte något nämnvärt. Men så har jag väl aldrig helt "firat" mitt lands självständighetsdag var jag än befunnit mig i världen. En sån här dag minns kanske vi finländare mer än vi firar? Det är en dag fylld av värdighet. Och tända ljus. Och tankarna går till de som stupade. Och till de som överlevde men som måste leva med minnen från ett krig som krävde så mycket av vårt lilla land. Jag är lyckligt omedveten om det pris de måste betala. Jag kommer aldrig att förstå hur det är att leva i ett land i krig. Jag hoppas också att jag aldrig måste lära mig det. Men jag är tacksam.

Den 6. december bakar jag oftast pepparkakor. En tradition jag har med mig hemifrån. En tradition min osentimentala mamma sade att vi barn gärna kunde fortsätta med. Om vi ville. Och det vill jag. Så jag, min norska man och mina halvt finländska barn har bakat. Och lyssnat på julmusik. Och snön har dalat ned. En riktigt "snartärdetjul-mysigdag". Fast inte helt. För snön är blöt och slapsig. Jag är förkyld, har huvudvärk och längtar faktiskt riktigt mycket efter en inneWC och en dusch. Det brukar jag inte göra. Jag vill inte göra det. För renoveringen framskrider... långsamt. Det är länge tills jag får njuta av sådana lyxiga faciliteter. Men idag, just nu, längtar jag. Bakar. Och minns.

Frågor

Vad sa du mamma?
Hvorfor det mamma?
Vad är det mamma?

Glädjen av att ha en 3-åring i huset. Är alla frågor. De tre översta frågorna går igen. Ofta. De varvas med; "Jag kan själv mamma". Och en hel del argumentation när jag sagt nej och hon har hundra olika förslag på hur vi kan göra så att hon ändå kan få som hon vill. Det gör mig inte helt galen. Bara nästan. Jag har alltid varit dålig på frågor. Helst vill jag att alla skall förstå vad jag tänker utan att jag måste berätta. Det gör min man galen. Eller nästan. Tillsammans har vi en fin dag inne i vårt hus. Det har varnats för en "liten storm" som skall minska och kanske bli till solsken senare idag. Så långt har den bara ökat i styrka så vi får se. Vi kan ju fortsätta att ha det trevligt här inne. Med alla frågor.

Nya traditioner - med bilder =)

Idag var en såndär fin dag. En såndär dag då nya traditioner skapas. När vi köpte vår gård Mellombøkasa, visste vi inte att i köpet ingick det också några helt fantastiska grannar. Nu vet vi. Idag stöpte vi ljus tillsammans i "Lilla huset". Lilla huset är egentligen en 160 år gammal "drängstuga" eller "kårbolig" som man säger på norska. Vi kallar det lilla huset eftersom det är mindre än det andra huset. Att också det andra huset är mycket litet enligt dagens standard bryr vi oss inte om. Det andra huset bor vi i. Lilla huset stöper vi bl.a. ljus i. Grannen var experten och hade allt vi behövde. Jag pysslar inte så ofta men detta kan jag göra fler gånger. Enkelt att göra och resultaten blir mycket användbart med en otrolig hög mysfaktor. Eftersom det inte kräver så mycket koncentration kan man lätt sitta tillsammans och prata mycket utan att produktionen blir lidande (lidande blir den dock om man skall hjälpa ett barn, steka våfflor och få en baby att sova samtidigt). Denna anledningen kan lätt göras om till en trevlig social sammankomst - gärna med glögg. Socialt pyssel som inte innebär stickning eller virkning - det gillar jag!

Tankar en grå onsdag

Här på gården finns det inte en enaste skymt av jul. Varken ute eller inne. Dimma, plussgrader och gröna gräsmattor skapar inte julkänsla. Det är ett faktum. Men ärligt talat (eller skrivet) så är jag lycklig för varje "varm" dag. UteWc:n är inte lika charmerande på vintern. Det är också ett faktum.

Borde väl pynta lite inne iallfall. Men jag pyntar aldrig före "Lilla Jul" (vilket är en finländsk traditionen som du kan läsa mer om här) och jag lyssnar inte på julmusik eller dricker glögg. Jag bakar inte och gör ingetsomhelst juligt utom att köpa julklappar. Men i december... jodå. Då kan man prata jul med mig. Och det här året har dotterns förstånd vuxit så pass mycket att hon börjat förstå att julen är en ganska okej grej. Något med Jesu födelsedag och presenter. Och därför önskar vi oss allt till jul. Att man inte sen får allt man önskar sig till jul eller att man kanske kunde säga vad man ALLRA MEST önskar sig till jul  - det verkar inte nå fram till henne. Förståndet har kanske inte helt vuxit sig så stort helt ännu (eller viljan). Kul med jul skall det iallafall bli.

En gång hade vi en plan om att vår nedre våning skulle vara totalt färdig till jul. Det var en jättefin tanke som jag nu måste le av. Men som de allra flesta nybörjare inom husrenoveringens konst var vi ganska naiva. Och ganska optimistiska i tron på vad man orkar och klarar av. Och det är lov att le av det efteråt när sanningen knackar på och inget är i närheten av så långt färdigt som man hade hoppats. Det är ju faktiskt bättre att man kan le än att man gråter eller skriker eller ångrar. Så nu ler jag och flyttar "deadlinen" några månader fram i tid.