Den långsamma(?) månaden

Vad är det om händer? Årets offisiellt långsammaste månad rusar iväg. Dagarna går och jag hinner inte med. November. Den gråaste och tristaste av alla månader. Månaden jag alltid tyckt vi skulle klarat oss utan. November som aldrig brukar ta slut. Nu vill jag stoppa tiden. Hålla fast dagarna. Hinna känna på det grå och tråkiga. Tända lite ljus och läsa några böcker. Sucka över den grå färgen och längta och vänta på den röda (och kanske vita) julen. Jodå, november har just börjat men den fyller sig upp i en farlig takt. Men hellre stressa nu för i december skall jag bara göra mysiga saker. Bara baka pepparkakor. Bara paketera in julklappar. Bara läsa julberättelser för dottern. Bara göra sånt som jag vill och bara lite sånt jag inte vill.


Annars, snubblade över den HÄR dokumentären på svt.se för någon dag sedan. Och fick äntligen sett den. Så fruktansvärt hemskt och helt otroligt att något sådant kunnat ske. Det är ju bra och viktigt att vi har "instanser" och lagar som skall skydda våra barn mot övergrepp. Men vad gör man då de samma "instanserna" och lagarna, i sin iver på att beskydda, gör det motsatta? Någonstans gjorde någon fel beslut och någon borde kunna säga förlåt (och kanske lite mer) för den fruktansvärda upplevelsen denna familjen måste gå igenom. Det tycker iallfall jag.

Gröt och soving (mammalivs varning!)

Så här spännande är vår vardag just nu. Första skeden med gröt prövade vi för snart 2 veckor sedan.

Mmm, nja... kanske?!



Och så här ser det ut nu.



Igen???

 Intresset är inte stigande. Kan hellre säga att det sjunkit. Känns nästan som om det kommer mera gröt ut, än den ena skeden jag fått in. Intressant fenomen tycker jag. Storasyster var likadan och därför började jag invänjningen av mat tidigare den här gången. För den här mamman har en stor längtan efter en grötfylld baby som sover hela natten (förhoppningsvis). Jo fortare desto bättre. Gråa novemberdagar i kombination med amning x-antal gånger per natt och några droppar med snarkande man är mer effektivt än något sömnpiller. Jag kan somna var som helst, när som helst. Det gjorde jag igår kväll och kvällen före det. Inte en vettig tanke att blogga om. Men jag tar det igen. Snart fungerar hjärnan igen. Undrar bara var man beställer såna här matglada babyer? Och varför min baby är matgladast på natten?

Jag vet. Alla är de olika. Och det finns säkert babyer som sover mindre, skriker mer och som inte lugnar sig uansett vad man gör. Men det gör mig inte piggare fast jag tänker på det. Jag ber inte om mycket. Fem timmar sömn i sträck? Ja tack!
(Och en dag skall jag göra en studie över hur mycket tid småbarnsföräldrar använder på att tänka på, tala om eller skriva om sömn och bristen på sömn. Det är rent otroligt hur stort tema det kan bli i ens egen lilla värld =)

Rutiner

Så blev jag det också. En rutinmänniska. Jag vet oftast vad jag gör vid de flesta tidspunkter på dygnet. Sover, ammar, sover, vaknar alltför tidigt, ammar, kör till dagiset, tvättar, plockar, somnar i soffan, går ut, plockar lite mer, leker, lagar mat, lägger barn, lägger mig själv. Dagen har blivit förutsägbar. Inga spontanbesök på teatern eller på biografen. Inga spännande små utfärder i skogen efter det blivit mörkt. Jag saknar det och samtidigt inte. Allt har sin tid -  och nu är det en tid för rutiner, en tid för långsamt tempo, en tid för förutsägbarhet. Och det är helt okej.

Men kanske det ändå är därför jag smög mig in på köket, fastän ingen annan är hemma (utom babyn som sover). Och nu sitter jag i soffan med en skål med vaniljglass med salmiakströssel på. Bara sån, på en måndag, mitt på dagen. Bara sån, för att visa att rutinerna inte styr mig. Jag bestämmer. Kanske det, eller bara för att jag ville ha glass.
 
                                 

Historielektion nr 1

Igår hände det här:

Den ca 160 år gamla timmerväggen såg dagens ljus. Åh så fin den är! I toppenskick helt enkelt. Kan inte låta bli att filosofera över om dagens byggmaterial har samma levnadstid som "förr i tidens" timmer? För mig som alltid fascinerats av det "gamla" är det en så speciell känsla att röra vid de stora  timmerstockarna och tänka på vem som byggde det, hur de gjorde det och hurudant liv de levde.
Timmer väggen skall få vara synliga. Den blir vägg i vår lilla WC och vårt nya gäst/kontor/lek/sovrum. Kanske den skall målas - vi får se.

Runtom på vår gård hittar man spår från hur det var i "gamla dagar". Gården ligger rätt vid den gamla "kongeveien" mellan Sverige och Norge - den är bara en liten skogsväg nu - men tidigare red kanske kungar och drottningar förbi här! Och "vanligt" folk utan krona och blått blod kom körandes med sina kärror. Vilken tanke!

Her ser man stentrappan som leder ner till vår brunn. Lite gräsklippning kunde kanske behövas.



Där nede ligger brunnen vars vatten vi brukar nu. Gott och rent. Tänk alla som vandrat ned där och burit opp vatten. Nu har vi som tur var ett rör och en pump som pumpar vattnet rakt inn i vårt kök och det är jag tacksam för!



Här gömmer sig en bro som vår lilla bäck rinner igenom. Och "Kongeveien" går över bron inn, fortsätter längs vår äng och inn i skogen. "Kongeveiene" var de första "riksvägarna" i Norge.

 En dag skall jag skriva mer om gårdens historia. Måste bara hitta mer information och försöka minnas den också. Ha en fin kväll!

Tid...

Vart tog den här veckan vägen? Den är visserligen inte slut ännu men nu är onsdagen över. Torsdag är full med programpunkter, många fler än jag brukar ha som hemmamamma och som därför gör att denna veckans torsdag känns riktigt stressig. Jag har ju tider jag måste passa! Sen är det fredag och då är det offisiellt helg och så är veckan slut. Sån i korta drag.
Vad hände med tiden? Den där långa, oändliga tiden, som alltid fanns mellan något man ville men måste vänta på när man var barn. "Snart, om en stund, lite till, vänta... du måste vänta". Mamma och pappas typiska ord. Eller någon annan vuxens. Och nu använder jag dem själv. Ofta. Så ofta.

Jag kommer ihåg känslan av oändlighet, då lördag var över, och det var en evighet kvar tills nästa lördag. Åh, så jag längtar efter den känslan! Att tiden skulle snegla sig framåt. Att stampa av otålighet för att man ser fram emot och väntar på något spännande. Men nu händer allt så fruktansvärt fort. Det man väntar på dyker upp före man hunnit förbereda sig eller gjort det man hade tänkt. Och allra minst har man hunnit längta eller stampa ens en enaste gång. Men tiden lugnar sig väl igen? Många äldre säger ju så. De väntar och längtar efter de vuxna barnens besök. "Snart mamma, säger de stressade, vuxna barnen i telefonen". "Vi kommer snart".  Ja, ja, de har kanske hört det själva en gång?

What else can I ask for?

I have a bee. And a princess. What else can I ask for?



So what if I look like a bee?

                                             

Look! I am a princess, a dancer and a fairy - all in one. And I can dress myself.





                               

Välkommen till vårt kök

Idag är en trött dag. Men solen skiner inte och jag hittar ingen ursäkt för att inte göra något av allt det jag borde ha gjort när solen sken, men då kunde jag inte, för man får inte städa när solen skiner. Trötta dagar kan jag äta hur mycket som helst. Något sött? Ja tack! Som tur var har jag bara russin. Och butiken är alltför långt borta för att jag skulle få köpt något annat. Mycket bra. Medan jag sitter här och känner på tröttheten (som nog enkelt kan förklaras av att lilla B som är 5 mån. vaknade x-antal gånger på natten och ville ha mat) kan du få se några bilder av det som är på väg att bli vårt fina lilla kök.




Sommaren 2010



Höst 2011. Där fönstret är blir det en dörr/öppning till vårt tillbygg med badrummet och den nya ingången.



Allt i köket är platsbyggt. Skåpet under diskbänken är byggt av den gamla panelen som fanns på köket. Kakel över diskbänken + överskåp saknas.




Dörren skall målas och vårt skafferi städas ;)





Fönstret som ni ser på de första bilderna skall vi flytta hit (tror ni förstår var jag menar;). Bänken med de gröna dörrarna är från en gammal skola som revs. Den är ca 100 år gammal och vi räknar med att den skall leva 100 år till. Alla fina detaljer på bänken har jag satt dit för att göra bilden mer äkta. Annars är den helt... tom ;)

  Den dagen vårt hus är... mer färdigt... kommer vi att ha vårt köksbord i "kammarset" som ligger bredvid köket och som just nu fungerar som dotterns rum (bilder kommer senare). Då får vi massa golvplats i köket där barnen sen kan ha sina leksaker och som vi kan snubbla i då vi lagar mat (varför behövs egentligen mer än ett rum när barnen bara vill vara just där man själv är?)