Sommar!

Vi räknar dag nr 3 och storasyster menade bestämt att imorgon på dag nr 4 börjar äventyret på riktigt. Varför? För att då kan hon mer engelska än idag! Sen låg hon i sängen och såg på dagisfotografiet och bilder av vänner vi hängt upp på väggen bredvid sängen. Hon saknar och längtar och jag fick tårar i ögonen och måste gå ut.

Men mellan lite saknande som ju naturligvis dyker upp ibland har vi det så bra. Solen skiner och regnar gör det mest på natten. Det är varmt som på en av de bästa nordiska sommardagarna och då är vi flera veckor från den riktigt varma sommaren som brukar börja i slutet av december/januari. Vi springer in och ut av vårt lilla hus med nakna fötter och solkräms rester i håret. Vi träffar människor från Singapore och Canada, New Zealand och USA. Och så någon svensk och norsk och finne. En smältdeg av kulturer och unga folk som skall iväg på sina missionsresor till Fiji, Kambodja och Indien. Jag älskar det!

Resan hit gick fint. Mitt motto är att planlägga för kaos och problemer så blir allt så mycket lättare än man tror. Barnen var fantastiska! När vi anlände i Auckland efter 31h (inberäknat tidig väckning och bilresa in till flygplatsen) räknade vi ut att barnen sovit ca 6-7h på hela resan. Och ändå klarade de av att hänga med genom tullen och väskhämtning som tog 1h längre pga att två av våra väskor rest till Shanghai istället för till Singapore. Barnen satt där på golvet medan vi fyllde i papprena och fick besked om att väskorna kanske kom dagen efter eller dagen efter det igen. Inte grät dem. Inte klagade de. Men stirrade lite blekt in i en vägg med rödsprängda ögon. De sov på den 2h långa bilresan på väg till missionsbasen. Och vaknade glatt när vi kom fram kl 03.00 lokal tid och rusade runt huset som virvelvindar. Efteråt skrek och grät Mellanbror i två timmar för att han inte ville sova. Kl 6 på morgonen när det ljusnade utanför gav han till slut upp och efter det har han sovit 14-15h i sträck på natten. Helt ok tycker jag. Jetlagen har varit mild mot oss alla och dygnsrytmen har vi anpassat oss till förvånansvärt bra.

Nu vänjer vi oss till livet här på "Oak Ridge". En missionsbase som ligger nära  den lilla byn Paparoa, ca 2h norr om Auckland. Det är grönt och vackert och blommorna doftar och fåglarna sjunger så man måste stänga fönstrena på morgonen. Nästa vecka startar pappna sitt "jobb". Fixande av bilar och hus och liknande ligger på agendan. Vardagen når väl också hit. Men visst känns allt lite enklare då solen skiner och sommaren är här!

Flygplats

Flyg Köpenhamn - Singapore. NB! Avtal vem som skall sitta vid fönstret före ni är på flyget. Nybörjar misstag!!

Huset <3 (bilder innifrån kommer)

Utsikten 1

Utsikten 2

Utsikten 3

Och lite annat;

*Väskorna kom annars fram 2 dagar efter oss. Känns alltid bra att byta kläder då.
*Nätet här är så fantastiskt mycket snabbare än vårt eget så jag ser fram emot att blogga =)
*Skulle ha skrivit det här på engelska men hjärna klarar inte av det - så det får kanske bli nästa gång.

Vad man gör dagen före man reser till Nya Zealand.

Man kör ned till stan och gör sånt man kunde gjort för flera veckor sedan. Ammar en jättesnuvig baby som int kan använda tutten för att näsan ät helt tätt. Och som därför också har problem att dricka sin mjölk. Packar det sista. Och det som kommer efter det man trodde var det sista. Hjälper storebror och storasyster att förstå att imorgon kl 0500 är det väckning. Har besök av familj och grannar och får lite ont inni sig för att man skall resa. Packar det man nu är helt säker på är det sista. Lagar "matpakke" då flygplatsmaten är dyr och vi alltid lagar matpakke då vi reser. Packar matpakken och lite till av det allra sista. Radar upp alla väskor och vagn och tar bild av det så man kan skriva ett blogginlägg som man egentligen inte har tid till.

Förstår att man kommer att lägga sig alltför sent.

Tar också en bild av sönernas fötter. Eftersom man ju har massa tid till sånt.

 

5 månader. Antagligen har vi med för mycket. Men en stor del av innehållet är faktiskt blöjor och lite presenter. Och så en vagn.

 

Och sen förstår man. Plötsligt. Att man skall resa. Långt och länge. Och när man kommer hem är det vår. Och känslan som kommer då man förstår det är inte beskrivbar.

Godnatt! Vi hörs från andra sidan jordklotet.

Framtiden

Förberedelserna går framåt. Lite långsammare än planlagt men det är ju mer vanligt än ovanligt så vi skall nog klara det här. Det är en speciell känsla att förbereda något så intensivt, tänka på det, drömma om det, prata om det och så plötsligt är man där. Det ligger inte framför en längre men man är i det. Man lever det, man "flyger" och man vet inte helt hur det ser ut dit man kommer. Hur vardagen och rutinerna blir.

Helt tydligt är det för länge sedan vi gjorde någon längre resa. Och att göra det med 3 småbarn gör spänningsmomentet betydligt större. Och flygresan tyngre.

Söndag 24.11 kl 10.00 lättar flyget från Gardermoen, Norge. Kort byte i Köpenhamn och sedan en härlig 11h flygtur vidare till Singapore. Där springgår vi genom terminal nr 3 kl 7.25 lokaltid (måndagmorgon) fast våre huvuden tänker 23.30 natt till måndag här hemma. Så gör vi oss klara för en 10h flygtur och landar kl 23.45 lokaltid i Auckland på måndag kväll (och då är klockan ca 11.30 på måndag här hemma). Fatta att vi flyger in i "framtiden" och i framtiden möter allra bästa Julia oss för att köra de sista 2h till missions basen Zion nära den lilla landsbyen Paparoa i Northland, NZ. Vårt hem de nästa 5 månaderna och 2 veckorna.

Det Stora Äventyret

Elva dagar och vi räknar ned. Varje dag kryssar storasyster i kalendern för att få en uppfattning om hur länge det är tills vi reser. Det Stora Äventyret. Vår 5-månaders missionsresa till Nya Zealand där vi skall jobba på YWAM Zions bas i Northland, Paparoa närmar sig oundvikligen. Jag ser fram emot att vara på väg eller... ja, framme.
"Var utvilad inför långa flygturer då du skall resa genom flera tidssoner", läste jag som ett av många goda råd för att minska jet-lagens inverkning på en människas kropp. Jag och mannen log rått. Säg; "utvilad" åt föräldrar med småbarn, tre st, för tillfället sjuka, småbarn och man ler rått... eller gråter högljutt.

Det har gått mer än 5 månader sedan jag bloggade sist. Det är lika länge sedan eller "kort sedan" som vi skall vara borta. Helt hur man ser på det. Jag skall blogga oftare än nu för annars blir det liksom inte någon vits. Visst, det finns mycket vi skall hjälpa till med där "nere" och kära mannen skall bidra med sin enorma praktiska begåvning och fixa ett och annat. Men vi har inte ett hus som skall renoveras och byggas och planeras på kvällar och helger. Vi har inte massa saker med oss som man tänker måste plockas och organiseras. Vi får t.om. äta på storköket medan bibelskolan pågår = ingen matlagning! Det måste ju innebära lite mer ledig tid.

Och det är sommar där nu. Bara det.

Så jag vill skriva och dokumentera. För att minnas. Och om du vill så kan du ju resa med oss redan nu så måste inte vi återberätta allt då vi kommer hem.



Yeah - vi skall ut på tur!!!! Fast bilden har inget med det att göra. Men den kunde också haft med det att göra.