Merry Christmas from us to you*

From all of us to all of you a very, merry Christmas! Thanks to friends and family close and far away for being part of our lives! Eventhough we might not share every day situations and we might meet each other a lot less than we would have wisched for; You have all influenced us, our lives and our thoughts. We feel blessed to know so many great people and have such a great family!

We are happy to be able to send this Christmas greeting from the beautiful country of New Zealand. We are enjoying meeting old and new friends, getting saltwater in our eyes and sand in our food while getting sunburned on the beach. We are greatful to God for making it possible for us to be here at this time in our lives. To work at YWAM Zion (old Oak Ridge) along side wonderful, funny and interesting people to "build" a great place for people to come and do missions. For them to learn about themselves and God and for them to go out and help others get to know Him better. To help to build a place where people can learn to share Gods`love in various ways and to reach out practically to those who might struggle to have food for the day and a place to call their home.

Life might be difficult; with pain and sorrow and sickness. But meeting people who reaches beyond themselves to help others - shows us that life can still be beautiful, in the midst of struggle!
Thank you God for giving us this great gift of life and that you gave us Jesus - so that we could get to know you!

We wish that you all will have a fun, relaxed and great Christmas and a Happy New Year 2014!

Not a very planned Christmas picture but this is as good as it gets**

Jul och sånt

Vi lever och vi har det bra! Så otroligt svårt att bara ta tid till att sätta sig ned på kvällarna och skriva lite. Och så har jag några böcker jag börjat läsa och som vanligt när jag läser gör jag inget annat just då. "Tjuvläser" så fort jag får en lite längre minut här eller där. Jag slukas fullständigt upp och får inget annat gjort före jag har läst den färdigt. Vilket jag äntligen fick idag då barnen såg på en DVD medan det regnade en liten skvätt.

Julen närmar sig också här. Men det är långt ifrån julhysterin vi har hemma. Lite lugnare, lite somrigare och lite mindre tjat om julklapparna och maten. Riktigt skönt faktiskt. Martin har ledigt en hel vecka och vi planerar in lite strandbesök och några middagar med nya och gamla vänner. Julgranen står i huset (bild kommer) och ute plockar vi blommor. Jag hittade något som liknar på mörk sirap så några portioner med knäck skall nog kokas och ätas med gott humör.

Barnen trivs bättre och bättre. Mellanbror bubblar av norska ord och frågar om allt och inget. Han är på ett strålande humör för det mesta. Storasyster trivs också. Hon fångar nog upp en hel del mer av spåket än vi egentligen vet och på julklappshandlingen mitt i veckan sade jag min vana trogen något "hemligt" till Martin angående en present till just henne. Att hon sen vid middagsbordet glatt förklarade att hon visste vad hon skulle få av "julenissen" eftersom hon förstått vad vi sagt hade jag inte räknat med. "Nå må dere hviske hemlighetene, for jeg skjønner hva dere sier!" Ja, ja...
Lilleputt babyen har fått två tänder och lyfter rumpan och drar sig framåt när han ser något han verkligen vill ha. Ibland går det bakåt och ibland rullar han runt. Men han har definitivt blivit större.

Så det händer här. Fler bilder kommer senare i helgen.

Så har en vecka till gått. En lugnare vecka. En jämnare vecka. En riktigt bra vecka. Vi har landat lite mer och barnen blir mer och mer känt med allt nytt. Som inte längre är så nytt. Storasyster har fler bra dagar och färre dåliga dagar. Det känns otroligt bra. Sommarvärmen har slagit in och det är varmare än det brukar. Med risk för att alla skall tro att vi bara befinner oss på stranden hela tiden kan jag berätta att vi var på stranden igen - igår. Och även om det mesta är bra här så är är stranden bäst. Kan man någonsin få nog av strandlivet? Om man skulle bo här hela tiden alltså? Jag svarar nej.

                                     

Vad gör vi annars då? Lördagar är den stora "Strand-dagen" så då packar vi bilen och utforskar stränderna runtom kring - de ligger allt från 30-60 min biltur borta. Söndagar går vi till kyrkan på morgonen och är oftast inte hemma före sent på eftermiddagen eftersom vi alltid blir bjuden på mat hemma hos någon. Vi äter och pratar och lär känna nya människor. Det är det nästbästa efter stranden (tycker mamman och pappan).

Men resten av veckan flämtar (vi för tillfället) oss genom här på YWAM Zion basen mitt i "farmland" med vidsträckta ängar och kullar med mängder av kalvar/kor och får.

                                    

Måndag - fredag jobbar Martin på basen. Det finns en hel del byggningar som det skall ordnas med, gräsmattor skall klippas, bilar fixas etc. Jag och barnen försöker hitta på aktiviteter mellan mat och annat hushållsbestyr. Denna veckan börjar sommarlovet och semestern för de allra flesta, så barnklubbar och liknande är stängt. Jag är inte en speciellt tålmodig lekkamrat och att underhålla en 5-åring, 2,5-åring och en 7-månaders baby är inte något jag är speciellt duktig på (och inget jag tycker är så väldigt kul heller... tyvärr). Men nu närmar sig julen och även om det inte känns helt rätt att baka pepparkakor och pynta julgranen medan lukten av nyklippt gräs slår in genom den öppna dörren, så gör vi det. Och vi sjunger julsånger.

 

 

Veckan som gått har varit en liten berg och dalbana. Hur tröstar man en som saknar så mycket? Där känslorna går från glädje och spring i bena, till tårar och ett evigt kramande som aldrig tar slut? Jag har varit tröttare den här andra veckan än den första. Martin är igång med att jobba på dagarna och fast man rest runt halva jorden så ligger klädhögarna fortfarande i en hög om man inte viker den, maten lagar inte sig själv och disken försvinner inte på kvällen. Regnet öste ned i två dagar medan en "tropical storm" blåste i knutarna. Vattnet behövs dock så vi tar tacksamt emot. Barna fick feber den ena efter den andra men blev fort friska igen.

Vi tog en behövlig strand-dag på lördag. Helgerna är ju helt lediga när vi inte har något hus som skall renoveras, vilket känns skönt och ovanligt. Och vi njöt. Och jag tänkte på hur bra man kan ha det.

Waipu Beach

En bäck som går ned mot havet

 

"Djungelkids"

 

 

Det är jättekul då vågorna slår in och sedan dras vattnet ut igen så sanden försvinner under tårna.

 

 

 

 

När man inte har så många andra lekkompisar utvecklas syskonvänskapen på ett vackert sätt

 

Vi bara ligger här och "slackar"

 



Jag var oxå här.
 

Vi var alla överens om att vi skulle komma tillbaka hit snart! Det är väl inte helt konstigt att det är på stranden vi kommer att tillbringa en hel del av vår fritid medan vi bor här? Och eftersom vardagar också blir vardagar här är det skönt att kunna göra spännande, små äventyr ut i en natur som inte finns där hemma.

Vardag

Jodå, vardagen når hit också. Och jetlagen anländer visst med kraft först en vecka efter vi kommit. Nu är det bara att lägga sig genast barnen somnat. Mellanbror fick tyvärr feber och strandtur och stadsturer fick ställas in. Men han frisknar väl till snart. Idag var en sån där trött dag, hos både stora och små. Men det hjälper då man går ut i solen. Mitt på dagen är det ibland så varmt att vi måste vara inne... Det ni. Att det är december ser vi på kalendern men hjärnar vägrar registrera det. Faktiskt lite skönt utan julstress. Men någon pepparkaka skall vi väl nog baka.

Sjuk mellanbror och glad storasyster. Utsikten från vår dörr.

 

Skojiga nya växter

På väg hem

 

Stort träd

Ett typiskt ¨träd" häromkring... "Silver Fern" (tror jag det heter)

Andra hus runtom på området som vi ofta går förbi och leker i.

Och det finns ju så många fler vackra vyer än den här.

Studenternas hus

Vi har det bra ;)

Inga djupa tankar

Det mesta med vår resa hit gick ju så bra. T.om jetlagen gav oss betydligt mindre problem än förväntat. Men visst är vi ovanligt trötta på kvällarna och efter barnen lagt sig somnar vi vuxna ganska så fort. Jag har satt mig ned för att skriva lite djupa tankar om det här med att resa till andra sidan jorden, om varför, om hur det är, om barnen, om huset, om hur det känns och allt det där. Men det kräver för mycket av mig. Alltför mycket. Jag somnar framför datorn och vaknar till då jag nästan faller av stolen.

Idag skulle jag ta massa bilder. Jag tog fram kameran för att fotografera den fantastiska naturen som glänste grön i den varma solen. Men minnekortet låg inne i datan och intet bilde kunde tas. Men det kommer, det kommer. Lovar.

Annat vi märkt än det att vi är mer distrè än vanligt -  är att vi hade glömt hur annorlunda den Nya Zealandska naturen var. Hemma har folk frågat hur det ser ut här och vi har nu tänkt och sagt att det väl inte är så ovanligt, eller så speciellt varmt egentligen. Att det är grönt som i Norge och regnar gör det också. Men när man njutit en vecka med temperaturer runt 25 grader och man känner blomlukten som slår emot en då man går längs vägarna. Då palmerna ruvar över våra vänners hus och vi ser tiotals kilometrar med gröna dalar och backar sträcka sig ut mot horisonten. Då kalvarna och korna och fåren strövar fritt runtom i "hagar" som inte ser ut att någonsin ta slut förstår vi att vi hade glömt en del. Eller bara blev vana till hur det ser ut här.

Storasyster tycker iallfall inte att det är annorlunda här. Allt är nästan helt likt Norge säger hon. Jaha, svarar vi. JA, alla träd är helt lika. Okej, svarar vi. Vilka träd tycker du är lika, frågar vi? Det där, svarar hon! Eller, det var inte helt likt våra träd, fortsätter hon. Men det där är likt, ropar hon! Och det där. Eller, ehehe, skrattar hon - det där såg inte ut som våra träd.

Ja. Så sånt. Inga djupa tankar idag heller.

Sommar!

Vi räknar dag nr 3 och storasyster menade bestämt att imorgon på dag nr 4 börjar äventyret på riktigt. Varför? För att då kan hon mer engelska än idag! Sen låg hon i sängen och såg på dagisfotografiet och bilder av vänner vi hängt upp på väggen bredvid sängen. Hon saknar och längtar och jag fick tårar i ögonen och måste gå ut.

Men mellan lite saknande som ju naturligvis dyker upp ibland har vi det så bra. Solen skiner och regnar gör det mest på natten. Det är varmt som på en av de bästa nordiska sommardagarna och då är vi flera veckor från den riktigt varma sommaren som brukar börja i slutet av december/januari. Vi springer in och ut av vårt lilla hus med nakna fötter och solkräms rester i håret. Vi träffar människor från Singapore och Canada, New Zealand och USA. Och så någon svensk och norsk och finne. En smältdeg av kulturer och unga folk som skall iväg på sina missionsresor till Fiji, Kambodja och Indien. Jag älskar det!

Resan hit gick fint. Mitt motto är att planlägga för kaos och problemer så blir allt så mycket lättare än man tror. Barnen var fantastiska! När vi anlände i Auckland efter 31h (inberäknat tidig väckning och bilresa in till flygplatsen) räknade vi ut att barnen sovit ca 6-7h på hela resan. Och ändå klarade de av att hänga med genom tullen och väskhämtning som tog 1h längre pga att två av våra väskor rest till Shanghai istället för till Singapore. Barnen satt där på golvet medan vi fyllde i papprena och fick besked om att väskorna kanske kom dagen efter eller dagen efter det igen. Inte grät dem. Inte klagade de. Men stirrade lite blekt in i en vägg med rödsprängda ögon. De sov på den 2h långa bilresan på väg till missionsbasen. Och vaknade glatt när vi kom fram kl 03.00 lokal tid och rusade runt huset som virvelvindar. Efteråt skrek och grät Mellanbror i två timmar för att han inte ville sova. Kl 6 på morgonen när det ljusnade utanför gav han till slut upp och efter det har han sovit 14-15h i sträck på natten. Helt ok tycker jag. Jetlagen har varit mild mot oss alla och dygnsrytmen har vi anpassat oss till förvånansvärt bra.

Nu vänjer vi oss till livet här på "Oak Ridge". En missionsbase som ligger nära  den lilla byn Paparoa, ca 2h norr om Auckland. Det är grönt och vackert och blommorna doftar och fåglarna sjunger så man måste stänga fönstrena på morgonen. Nästa vecka startar pappna sitt "jobb". Fixande av bilar och hus och liknande ligger på agendan. Vardagen når väl också hit. Men visst känns allt lite enklare då solen skiner och sommaren är här!

Flygplats

Flyg Köpenhamn - Singapore. NB! Avtal vem som skall sitta vid fönstret före ni är på flyget. Nybörjar misstag!!

Huset <3 (bilder innifrån kommer)

Utsikten 1

Utsikten 2

Utsikten 3

Och lite annat;

*Väskorna kom annars fram 2 dagar efter oss. Känns alltid bra att byta kläder då.
*Nätet här är så fantastiskt mycket snabbare än vårt eget så jag ser fram emot att blogga =)
*Skulle ha skrivit det här på engelska men hjärna klarar inte av det - så det får kanske bli nästa gång.

Vad man gör dagen före man reser till Nya Zealand.

Man kör ned till stan och gör sånt man kunde gjort för flera veckor sedan. Ammar en jättesnuvig baby som int kan använda tutten för att näsan ät helt tätt. Och som därför också har problem att dricka sin mjölk. Packar det sista. Och det som kommer efter det man trodde var det sista. Hjälper storebror och storasyster att förstå att imorgon kl 0500 är det väckning. Har besök av familj och grannar och får lite ont inni sig för att man skall resa. Packar det man nu är helt säker på är det sista. Lagar "matpakke" då flygplatsmaten är dyr och vi alltid lagar matpakke då vi reser. Packar matpakken och lite till av det allra sista. Radar upp alla väskor och vagn och tar bild av det så man kan skriva ett blogginlägg som man egentligen inte har tid till.

Förstår att man kommer att lägga sig alltför sent.

Tar också en bild av sönernas fötter. Eftersom man ju har massa tid till sånt.

 

5 månader. Antagligen har vi med för mycket. Men en stor del av innehållet är faktiskt blöjor och lite presenter. Och så en vagn.

 

Och sen förstår man. Plötsligt. Att man skall resa. Långt och länge. Och när man kommer hem är det vår. Och känslan som kommer då man förstår det är inte beskrivbar.

Godnatt! Vi hörs från andra sidan jordklotet.

Framtiden

Förberedelserna går framåt. Lite långsammare än planlagt men det är ju mer vanligt än ovanligt så vi skall nog klara det här. Det är en speciell känsla att förbereda något så intensivt, tänka på det, drömma om det, prata om det och så plötsligt är man där. Det ligger inte framför en längre men man är i det. Man lever det, man "flyger" och man vet inte helt hur det ser ut dit man kommer. Hur vardagen och rutinerna blir.

Helt tydligt är det för länge sedan vi gjorde någon längre resa. Och att göra det med 3 småbarn gör spänningsmomentet betydligt större. Och flygresan tyngre.

Söndag 24.11 kl 10.00 lättar flyget från Gardermoen, Norge. Kort byte i Köpenhamn och sedan en härlig 11h flygtur vidare till Singapore. Där springgår vi genom terminal nr 3 kl 7.25 lokaltid (måndagmorgon) fast våre huvuden tänker 23.30 natt till måndag här hemma. Så gör vi oss klara för en 10h flygtur och landar kl 23.45 lokaltid i Auckland på måndag kväll (och då är klockan ca 11.30 på måndag här hemma). Fatta att vi flyger in i "framtiden" och i framtiden möter allra bästa Julia oss för att köra de sista 2h till missions basen Zion nära den lilla landsbyen Paparoa i Northland, NZ. Vårt hem de nästa 5 månaderna och 2 veckorna.

Det Stora Äventyret

Elva dagar och vi räknar ned. Varje dag kryssar storasyster i kalendern för att få en uppfattning om hur länge det är tills vi reser. Det Stora Äventyret. Vår 5-månaders missionsresa till Nya Zealand där vi skall jobba på YWAM Zions bas i Northland, Paparoa närmar sig oundvikligen. Jag ser fram emot att vara på väg eller... ja, framme.
"Var utvilad inför långa flygturer då du skall resa genom flera tidssoner", läste jag som ett av många goda råd för att minska jet-lagens inverkning på en människas kropp. Jag och mannen log rått. Säg; "utvilad" åt föräldrar med småbarn, tre st, för tillfället sjuka, småbarn och man ler rått... eller gråter högljutt.

Det har gått mer än 5 månader sedan jag bloggade sist. Det är lika länge sedan eller "kort sedan" som vi skall vara borta. Helt hur man ser på det. Jag skall blogga oftare än nu för annars blir det liksom inte någon vits. Visst, det finns mycket vi skall hjälpa till med där "nere" och kära mannen skall bidra med sin enorma praktiska begåvning och fixa ett och annat. Men vi har inte ett hus som skall renoveras och byggas och planeras på kvällar och helger. Vi har inte massa saker med oss som man tänker måste plockas och organiseras. Vi får t.om. äta på storköket medan bibelskolan pågår = ingen matlagning! Det måste ju innebära lite mer ledig tid.

Och det är sommar där nu. Bara det.

Så jag vill skriva och dokumentera. För att minnas. Och om du vill så kan du ju resa med oss redan nu så måste inte vi återberätta allt då vi kommer hem.



Yeah - vi skall ut på tur!!!! Fast bilden har inget med det att göra. Men den kunde också haft med det att göra.

15 dagar

Det har gått 15 dagar. 15 dagar sedan vi blev fem familjemedlemmar. Ett barn mer än oss vuxna och det märks. 15 dagar av max 2h sömn i sträck för mor. 15 dagar av en salig blanding av känslor.

Glädje - över vår lilla son nr 2 som är så söt och så liten.
Stress - för att han redan har vuxit så mycket och jag vill så gärna fånga varje ögonblick och hålla det kvar lite längre.
Tårar och sorg - av både stora och små - då våra roller har förändrats och det är mycket nytt de små storasyskonen skall bli vana med (detsamma för mamma och pappa).
Tacksamhet -  för våra tre friska barn.
Rädsla - klarar vi detta? Räcker vi till? Det är så många olika behov som skall fyllas.
Kärleken - som bara växer och bli större. Som en ballong som blåses upp och innuti får man plats till så många fler personer.

Lycka - ren och skär lycka!

Några timmar gammal. Lite svullen - sådär som man kan vara då man just blivit född.

 

 

 

 

Så här kan den första familjebilden på sjukhuset se ut. Med en 2-åring som helst springer än något annat. 

 

 

Lillebror kom hem. Stolta storasyskon

I väntans tider

Åh så tyst det är här på min blogg. Och det är ju nog bara jag som kan bryta den - men ju längre tiden går desto svårare blir det visst.

Vad händer? Inget och massor. Idag visade sig några tecken som kan tyda på att vi om inte alltför länge har en till familjemedlem i huset - på utsidan och inte på insidan. Fast några dagar till kan den gärna få vänta. Jag ser inte helt fram emot att föda och inbillar mig att på ett eller annat sätt skall babyen plötsligt vara här utan att jag måste gå igenom allt det där som gör så ont. Men ja... det börjar när det börjar och då måste jag ju bara hänga med.

Medan vi väntar har vi 100 olika små saker vi vill få ordnat. Och det går framåt här i huset. När jag väntade barn nr 2 hade vi just flyttat in. Vi hade uteWC och allt av tvätt och liknande skedde i köket - iallfall när det gällde barnen. Nu känns huset otroligt komfortabelt - och jag ser fram emot att kunna ordna babyen på badrummet där allt ligger klart.

Vi listar och målar allt det vi hinner samtidigt som vi måste roa ned tempoet om vi skall orka genom nästa period. Jag förväntar kaos och en trötthet som är större än jag klarar av att föreställa mig. 4,5-åringen är ju med på det hela och är ju snusförnuftig för det mesta, 2-åringen är inne i en mamma-period som jag hoppas svänger snart. Trotsåldern börjar visa sig och jag funderar lite stilla hur jag skall hantera tiden jag är ensam med 3 barn medan mannen är på jobb. Ja, ja... iallfall är det vår och snart sommar så vi kan vara mycket ute. Man klarar ju alltid mer än man tror.

Ja, jag är stor. Punktum.

Storasyster är stolt och är säker på att babyen är en flicka eller... en pojke ;)

Här målar vi timmerväggen i vardagsrummet. Den blev vit. Lite för och emot har vi varit men när alla detaljer är på plats blir det bra. Vi har fram den naturliga (omålade) timmerväggen i flera andra rum i huset.

Ljusare blev det 

Lillebror som snart blir storebror ligger i träning.

Spännande tider

Jag börjar få den där känslan av att tiden inte räcker till. De flesta av oss går kanske med den hela tiden, men på slutet av en graviditet infinner den sig ofta på ett litet speciellt sätt. Man räknar ner dagarna - inte bara för att man skall få träffa den nya lilla personen - men också för att man vet att tiden därefter är man ganska lamslagen, hormonfylld, trött och alldeles inne i sin egen bubbla. Det är inte mycket annat som räknas än den där lilla/stora personen som kommit in i ens familj.

Så jag vill gärna ha det mesta ordnat. Tillrättalagt, som det så fint heter (eller är det ett norskt ord som jag just gjorde om till svenska?). Och kanske jag vill ordna lite mer än vanlig eftersom vi lever i det här renoveringsprosjektet. Jag är inte i någon bra form. Stor som en tunna känner jag mig. Fogar som gör ont. Spänningar i magen och en trötthet som gör kvällarna lika spännande som natten. Jag sover. Som oftast. Och så kan jag plötsligt få en släng av någon sorts energi. Den sätter sig i några dagar då jag gör alltför mycket på alltför kort tid. Och resten av veckan drömmer jag om att ligga och stirra upp i taket (då jag inte sover) och få tid till att förbereda mig för förlossningen.

Och även om jag drömmer om en stark kropp, friska ben som springer i skogen. Resor över världshaven och utmanande, innehållsrika dagar på jobbet. Så känns nog det nog som att det här är något av av den mest spännande tid vi kommer att uppleva.

Ett nytt liv. Någon som aldrig funnits förr. Växer i min magen. Den rör på sig. Den sparkar (kunde skrivit det tidsriktiga ordet "hen" här eftersom vi inte vet könet men jag känner mig inte förtrolig med det ordet).
Vem är du? Hurudan är du? Storasyster funderar, lillebror funderar inte eftersom hans hjärnkapacitet inte klarar att omfatta det faktum att han skal bli en storebror. Och så en dag i maj är du här. Utan att ta hänsyn till om vi är "klara" eller om allt är "tillrättalagt". Du kommer när du är klar och vi får bara hänga med.

Spännande.

Smått och gott

Och sådär på en onsdag tänker jag på det här;

Snön smälter. Det luktar vår ute och det känns bara underbart.

Jag är sjukledig och upplever antagligen den lugnaste tiden av mitt liv på flera år framöver. Fogarna (bekkenet) gör ont bara jag gör lite mer än ingenting. Jag ser ut som om jag skulle föda om några veckor men det är fortfarande ca 10 veckor kvar.
Jag får kramper i magen om jag står eller går i mer än 10 min.
Tanken på att jag för ett år sedan sprang och gick på spinningstimmar och fick blodsmak i munnen känns totalt overklig. 
Jag ser fram emot att inte vara gravid och kunna börja träna mig tillbaka till min vanliga kroppsfasong men jag vill inte uppleva de där timmarna då babyen skal ut. Ett litet problem.

Vi ville bli färdiga med hela nedre våningen före barn nr 3 anländer. Det kommer vi inte att klara av.
Vi hoppades få färdigt taket och börja på andra våningen i sommar. Det kommer vi inte att klara av.
Vi kommer att bo här i första våningen alla fem i några år till. Våra tre barn kommer att dela ett rum som har en yta på 6m2. Jag och min man kommer att fortsätta att sova i vardagsrummet. Sovmorgonens existens kommer att vara minimal. Men det är många av jordens befolkning som bor på en betydligt mindre yta än oss. Vi har rinnande vatten. Ett välfungerande badrum. En WC. Ett kök med en diskmaskin. Inga ytor är stora men barnen vill ändå inte vara längre borta från våra ben än några meter. Vi har mycket tid till att vara tillsammans. Det är sån vi vill ha det. Allt i allt är vi i alla avseenden fruktansvärt rika.

Vi har just  upplevt vår första ordentliga spysjuka med små barn. Jag kunde ha fortsatt att leva utan den upplevelsen. Men vi överlevde. Och det kommer säkert flera.

Vi har varit på ett kort besök i Köpenhamn. Så här såg vi ut där:

 Och vi åkte metro. Det var utan tvekan resans höjdpunkt för vår 4-åring.

.

Giraffer och morsdag

Och idag kom vi i vår familj överens om att om vi någonsin har en giraff som husdjur, så får den giraffen aldrig gå inn på vår wc. Detta helt enkelt pga att den har så lång hals at den kan nå helt upp till den högsta hyllan där vi har ett par giftiga rengörings produkter. Det var vår dotter som poängterade detta viktiga faktum då vi förmanade henne och sa att man inte får röra de flaskorna, eftersom barn, vuxna och djur kan bli sjuka om de smakar på innehållet. Men flaskorna var ju på den högsta hyllan så att bara vuxna kunde få tag i dem, sa mamman i huset. Men hon tänkte ju inte på giraffen och dens långa hals.

Om vi skaffar en giraff skall den alltså inte gå inn på WC:n men kanske bo i en bur. Så att vi är helt trygga och det känns ju bra. Dottern var iallafall mycket nöjd efter sitt uttalande. Hennes plan har antagligen räddat vår framtida familjemedlem giraffen.

Det är annars morsdag  här i Norge idag. Min morgon innehöll blommor, hemmagjorda kort, fastlagsbulle med en överrasknings jordgubbe under grädden - och konfetti som plötsligt flög fram bakom soffan och seglade nedöver sängen. Det var många, runda plastkonfetti som med ett pang regnade ned över mig och som sen låg strödd över hela sängen till barnens stora förtjusning. Det är min dotter som  arrangerat morsdagen med stor noggranhet och glädje. Lillebror slickade mest i sig grädden.

Det är fint med morsdag så där ibland.

 

Just nu.

Just nu.  Ny duschade barn,  en trött mamma och morötter. Vi har det oförskämt bra.

Komplett tryggt

Tystnaden har lagt sig.  Det ljuva ljudet från disk maskinen som stilla brummar ut från köket fyller tystnaden och gör den ännu mer komplett.  Jag hann bli 34 år före jag fick en alldeles egen brummande diskmaskin.  Och fast jag egentligen gillar att diska blev det lite för mycket av det goda.  Jag "laikar" det här tillståndet mer. Att höra disken bli diskad och själv inte bidra med mer än att trycka på en knapp och lite inn- och ut plockande... Livet har onekligen blivit enklare.  Rent praktiskt.

Igår började stora syster på balett.  Lyckan var och är fortfarande stor.  20 rosaklädda flickor i en stor sal med en stor spegel och en lärare som kallade dem  prinsessor kunde nog inte bli helt fel. Hon svävade ut ur salen och proklamerade utan tvil att hon ville fortsätta.

Våra dagar känns fyllda av rutiner just nu. Så förutsägbart och tryggt har jag nog inte haft det på många, många år. Och även om jag nog inte alltid, kanske aldrig, tänkt att rutiner och fasta ramar passade mig känns det riktigt bra just nu. Riktigt som att det är sån det skall vara just nu. Eller så är det den där diskmaskinen som gjort mig lite mer komplett.  Kanske.

4+1

Om de bara kunde bli leverade så här enkelt...

Jag skrev att vi var fyra stycken som fortfarande bodde här på Mellombøkasa. Det är ju helt sant. Samtidigt räknar vi ju ganska så mycket med den lilla personen som sparkar mer och mindre vilt. Som fortfarande bor i min mage men som en dag i maj kommer att flytta ut och samtidig in här tillsammans med oss. Jag är 5 1/2 månad gravid. Det är spännande och också lite tröttsamma tider.

Storasyster älskar redan den lilla babyen och "kosar" med magen och pussar då hon hinner. Lillebror är lyckligt omedveten om att han en dag, just runt sin 2-års dag i maj, kommer att få en gåva han nog inte kan föreställa sig. Mellanbarn får verkligen lära sig att dela uppmärksamheten med andra. Vi får kompensera med lite extra kramar. 

Vi är otroligt tacksamma. Vi har fått våra barn nästan helt som vi tänkt. Jag har inte haft problem med att bli gravid. Det är verkligen, verkligen inget jag tar för givet. Vi är ödmjuka över att allt har gått så bra. Och nu när huset äntligen börjat likna på ett vanligt hus med, om inte stor, men ändå helt tillräcklig plats för oss just nu - blir det igen att finna några kreativa lösningar tills vindsvåningen är färdig. Varför göra det enkelt när man kan göra det lite mer kompliserat?

Ursäkta annars min eländiga blanding av svenska och norska. Jag ser helt enkelt inte alltid när det blir fel. Och ibland ser jag att det är fel men klarar inte av att hitta den riktiga svenska grammatiken eller orden. Det är tragiskt, jag vet. 

Och så en av de bästa texter jag någonsin läst. Att jag har missat denna förstår jag inte. Nalle Puh har mycket att lära oss.

                   "Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, 
                     av att bara ströva omkring alldeles ensam, 
                     lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."
                                                                                 Nalle Puh