Hurra och hejdå!

Så är den en dag kvar här i New Zealand. Det känns vemodigt och lite ledsamt men jag är van med att säga hejdå och resa vidare. Och den här gången reser jag ju hem tillsammans med hela min familj. Och hur mycket vi än kommer att sakna våra vänner här och den underbara naturen och klimatet kommer vi hem till något som är lika bra. Annorlunda men bra och på något vis bättre och på andra vis lite sämre. 

Idag firade vi vår "lillbaby" och samtidigt som vi hurrade för 1 åringen hade vi avskedsfest för hela familjen. Vi samlades på gräsmattan utanför vårt hus. Solen sken och vinden var stilla. Vännerna kom och tillsammans var vi ca 45 personer varav ca 20 barn. Några av dem är nya vänner och flera av dem känner vi från när vi var här sist. Härliga Wan Lin (från Singapore) och Dani (från NZ) som vi lärt känna de senaste månaderna ville så gärna ordna festen. Och vilken fest! Vilken mat! De ordnade en traditionell Hângi - där maten lagas under marken - och det var så gott att man fortsätter att äta flera tallrikar med mat länge efter att man borde ha slutat. Vi lekte, vi skrattade och vi njöt! 1-åringen fick smaka sin första godis och sin första chokladkaka. Han sken som en sol och grät bara om han såg mamma gå förbi utan att hon hämtade honom från vems armar han nu råkade bäras av. "Lillebror" är en glad liten kille som charmerat varenda en här. Han kryper, han reser sig upp och han går med stöd. Han säger "bay, bay" och vinker ivrigt med sina armar när någon går sin väg. Han säger också mamma och pappa (ibland lite för ofta). Han gillar sina storasyskon och kryper så fort han kan för att hänga med i svängarna. Och kittlig är han. Värre än sin pappa.  

När dagen led mot sitt slut och kakorna var ätna och lekarna färdiglekt städade alla ihop och vi fick kramas och säga hejdå. Vi konstaterade igen att vi älskar det här landet. Vi älskar kulturen och den avslappnade och familjära atmosfären. Det är helt klar en plats där vi känner oss hemma.

Och samtidigt ser vi fram emot att sätta oss på flyget och flyga runt halva jordklotet för att komma tillbaka till vårt andra hem. Till vår gård, till vår familj och till våra vänner där. Barnen längtar. Den äldsta efter vännerna i dagiset och mellankillen efter traktorn. Minstingen har bott här lika länge som han bott i Norge så han längtar nog bara efter att sitta i mammas famn hela vägen på flyget. Där hon inte kan försvinna från honom. 

Så gick tiden lika fort som vi trott. Och när jag kommit hem får jag försöka göra en liten tillbaka blick. Minnas, sortera och evaluera. Det är så sunt och så lärorikt att resa och bo i andra länder. Iallafall för oss - för detta är en del av vem vi är.

Hângi - traditionell maori sätt att laga mat. 

Efter att maten legat under marken, på heta stenar, i ca 2h grävs jorden bort och bland ångan hittar man maten.

Här är korgen med massa olika mat. Vi hade en annan korg med potatis, morötter, pumpa etc. etc.

Martin gilar.

Barnbordet

vänner

Paketlek (och minstemann smakar sin första godis)

"Svansen på åsnan lek"

Pappa försöker oxå

Hur många kan han bära?

När man inte blundar är det lätt att sätta svansen på riktig plats.

Hurra för vår 1-åring!

Kakan är god!

Mitt paket?

"The mums" Wan Lin och jag med våra småttingar.

Löv och sånt

Vi packar.Vi umgås med vänner. Vi diskar och städar och kastar skräp. Vi går barfota genom högar med prasslande bruna löv som fallit ned från trädena. Vi säger hejdå till goda vänner som också reser vidare nu. Det känns bra och ledsamt och nostalgiskt. Tiden före man skall resa vidare, resa hem eller resa bort känns ofta som ett sorts vakuum. Man är inte helt färdig på platsen man befinner sig på samtidigt som det mesta handlar om att man skall vidare. Man packar, kastar och organiserar om. Resan planläggs men man vill också hinna avsluta och njuta de dagar man har kvar. Lite sånt är det just nu.

Nedräkning...

11 dagar. Om 11 dagar är vi på väg till flygplatsen. De sista dagarna här känns lite småstressiga - sådär som det väl oftast gör då det skall packas och städas och planeras. Hemresan kommer att bli ca 38h från dörr till dörr om inga förseningar har tänkt blanda sig in i våra resplaner. Att allt skall gå bra och utan problem utgår vi ifrån. Att vi kommer att vara trötta räknar vi med. När vi kom hit var det 12h tids-skillnad men nu är det 14h (pga vinter/sommar tid). 1h=1dag för att komma över jetlagen. Så vi räknar sisådär 14 dagar efter hemkost tills vi fungerar helt vanligt igen. 

Vi älskar verkligen New Zealand! Synd att det måste ligga helt på andra sidan jordklotet. Naturen och klimatet är fantastiskt och människorna härligt avslappnade. Något av det jag gillar allra bäst är ju hur folk klär sig eller inte klär sig. Jeans/shorts, t-skjorta och jandals/sportsandaler fungerar i alla tillfällen. Jag menar alla. Den senaste månaden har vi besökt miljonstaden Auckland och vandrat runt på de gröna kullarna. Jag kommer att sakna allt och alla. 

Auckland och The Sky Tower. Taget från Auckland Harbour Bridge där jag och Martin "bungyjumpade" för 7 år sedan. 

Skytower "up close"

Sky Tower "Up high"

Våra allra finaste älsklingar som det är underbart kul att resa tillsammans med. De är coola  för det mesta.

Soluppgång utanför vårt hus på YWAM basen.

Mangawhai Heads

Här joggar jag några gånger i veckan. Inga problem när man får se sådana här soluppgångar.

Glad Påsk!

Klockan är 6.15 och jag sitter och ser ut genom fönstret på solen som stiger upp. Det är påsklördag, alla sover utom lillbabyen och jag. Inte för att han är så liten längre. Han gurglar, ropar mamma fler gånger om dagen än vad jag har behöv för, kryper, klättrar, klättrar, står och går när vi håller honom i handen. Men "lillbaby" kommer han väl att vara för alltid. Våra två sista veckor här i Nya Zealand börjar snart. Vi byter snart hösten mot vår (men i all ärlighets namn är ju hösten här som ett litet skämt - jag använder fortfarande bara sandaler, shorts och t-skjortor. Mars och april har varit så mycket varmare än jag trodde). Men före det skall vi fira påsk och njuta den sista tiden så mycket vi bara hinner.

De sista veckorna har varit ganska stressiga. Vi har planerat och gjort färdigt för att fira "Youth with A Missions" 21 års "födelsedag" här på Oak Ridge. Att fylla 21 är stort här i NZ och firas oftast med en stor fest. Så det gör vi då också. Det är en del extra folk här på basen hela påskhelgen. Festmiddagar och samlingar där man delar om tiden som har varit, det som är och som skall komma. Vi firar vad Gud har gjort här och hur platsen som en gång bara hade ett litet grishus har vuxit till det den är idag. Intressant och kul att få vara del av det här. Det är dåligt med bilder från min sida just nu - men hellre någon text utan bilder istället för ingen text och ingen bilder. Det är iallfall min lilla enkla filosofi. Hoppas alla njuter påsken där långa borta!

(Den här texten publicerades plötsligt utan att jag skrivit färdigt - vet inte hur eller varför men nu uppdaterade jag den iallfall med lite mer innehåll ;)

Kramar från alla oss***
Snart kommer det både text och bilder och kanske bara bilder oxå.

Stadsliv

Lite mer än lagom trötta slängde vi ut barnen ur bilen och hälsade på vänfamiljen som lånat vårat hus medan vi var på stadstur till Auckland - "The city of Sails". I dagarna två levde vi storstads liv i det som med sina ca 1,5miljoner invånare är New Zealands största stad. Vi besökte en vän och fick en guidad tur runt centrum++. Det är något jag gillar mest med att känna folk lite här och där - det blir liksom genast så personligt när man besöker en ny plats. Man besöker från insidan istället för från utsidan - om ni föstår vad jag menar. Nåja, jag och mannen hade ju varit där tidigare men mycket hinner ju förändras på 7 år och vi kan inte precis skryta med att vi vet var man skall parkera eller ens hitta in till centrum utan att först köra fel en 10 gånger. Att detta lyckas man ju undvika när en lokal person hänger med oss.


Vädret var varmt. Vi vandrade runt och njöt av billjudena och demonstranterna som hade valt denna lördag till sin marsch dag. Vi sög in stresskänslan och hittade butiker som Kathmandu, Billabong och andra coola sports och surf butiker som hade massa REA. Jag gillar ju inte att shoppa. Jag gillar ju inte städer. Men efter fyra månader ute på landet tycket t.om jag att stadspulsen var inspirerande och fräsch. Och att jag faktiskt fick köpt ett par nya shorts till ett mycket förmånligt pris gjorde att jag riktigt trivdes i stan i de 6h vi befann oss inne i stressbubblan. De shorts jag använt typ varje dag sedan vi kom hit behövde en paus. Helt klart.


Och idag besökte vi ett New Zealandskt shoppingcentrum för första gången där jag till min glädje hittade en simdräkt till ett fömånligt pris. Den gamla bikinin vars underdel jag tappat bort behövdes bytas ut. Helt klart. Efter Hejdå-kramar och ett lekparks besök reste vi hem. Väl hemma somnade de lite överstimulerade och övertrötta barnen efter en del gråt och snoriga näsor och rop efter det ena och det andra.


Imorgon skall jag bara sitta och lyssna på kossorna och se på fårena.

Vänner

Nu rusar veckorna iväg! Om vi blinkar lite för länge är vi strax hemma igen. Det ser vi fram emot fast vi inte ser fram emot att säga hejdå till alla vackra och spännande människor vi träffat här. En blandad känsla det där - hemresan.

Men vi kan ju inte tänka för mycket på det ännu och vi håller ögonen öppna så att vi inte missar den sista tiden här. Det är massa folk här på vår missionbas just nu. En ny skola har börjat och folk från USA, Canada, Australien, Tyskland, Papa New Guinea, England etc. etc. är här för att lära sig mer om Gud, om tro, om sig själva och om andra kulturer. En ny familj med 3 barn som skall stanna helt tills vi reser har också anlänt. Mamman är holländsk, pappan är från Portugal och de har bott ett år i Indien och jobbat med Youth With a Mission där. Nu skall de jobba vidare här i New Zealand på en missionsbase på den södra ön. Här mellanlandar de och gissa vem som är lyckliga? Vi tycker att det är lite mer än ett sammanträffande att de har en dotter som är lika gammal som vår och en son som är lika gammal som vår mellanson. Barnen springer iväg för att leka så gruset sprutar. Storasyster pratar engelska med väninnan som kan en del mera, men som också vet hur dët är att prata ett annat språk och hur det är att lära sig engelska. Pojkarna klickade som två spännen som hör ihop. Och vi har aldrig sett vår son leka som han gör just nu. De förstår inte varandras språk men de gnuggar magar, hoppar på studsmattan och brummar med bilar som om de är i en sorts symbois. Det är helt fantastiskt kul att se.

Vi är så tacksamma! Det är så kul att lära känna nya människor. Höra deras historia, dela livet, tankar och förväntningar. Att inspireras till att våga mer, se mer, drömma mer. Så tack Gud säger vi till att den familjen mellanlandar här!

Legg til bildetekst

Förnuftet

Efter en veckas camping som gick över all förväntan. Där naturen, vädret, sällskapet (3 barn+1mann), bilen och tältet leverade. Då vi såg delfinerna, hålet i klippan, vackra stränder, mysiga campingplatser, det nordliga slutet (eller början) på New Zealand och åt x antal "fish and chips" och en del mängder med choklad och glass.
Efter den veckan så har veckan som kom efter och början på den här veckan krävd alla mina krafter som var kvar, efter att ha sovit på sidan på den millimeter tunna madrassen med en babypojke som valde att få två nya tänder och skulle sova i armkroken. Jag har lagt mig för sent och känner mig eländigt trött varje dag. Förra veckan blåste och regnade det mest hela tiden. Det var klibbigt och fuktigt och varmt. Nu kom solen och torkade upp. Vi fortsätter framåt med en grupp nya människor här på YWAM basen och hoppas förnuftet segrar och får kroppen att lägga sig tidigare än sent.

"Bay of Islands" Och så fick vi se delfinerna som moster hade lovat ;)

Den här gruppen "sov" - ett viloläge som delfinerna är i då de måste vila - men de simmar framåt hela tiden. Inga hopp över båten som storasyster hoppats!?

"The hole in the rock" Är precis det som det ser ut som. Ett hål i en klippa - Stilla Havet syns där genom hålet. 

Och så kör man igenom och alla ropar.

Minstemann steg upp med solen.

Cape Renga. New Zealands nordligaste spets. En otroligt vacker plats och mycket "helig" i Maori kulturen,

Här ser man Tasmanska Havet och Stilla Havet som möts. Vågorna slår mot varandra. Det är alltså djupt vatten där vågorna möts och inte pga stenar/strand eller liknande. Häftigt.

Stilla Havet - Östkusten

"Jag är bara så otroligt stor och orkar allt!" "The Meeting Point i bakgrunden.

Tasmanska Havet - Västkusten

Vi fick låna ett härligt hustält som gjorde campingen betydligt enklare och trevligare och roligare.

På kvällarna läste vi. Och läste och läste och tog 1 foto.