onsdag 22. januar 2014

Varför?

Nu rundar vi snart 8 veckor här i New Zealand. Och efter några veckor till har vi varit här halva vår tid. Det går fort nu och jag vet att när vi kommer hem igen kommer det att kännas som om vi bara blundade en stund och plötsligt var hemma igen. Sex månader är inte en lång tid och när man ser det i perspektiv till hela livet blir det ännu lite mindre.
De första tre veckorna kändes däremot långa. Storasysters tårar på kvällarna och hennes saknad efter vännerna gjorde att vi tidvis funderade på om vi hade gjort rätt. Det var stunder då jag tänkte att hela vistelsen kommer att bli en enda lång väntan på att resa hem igen. Sån blev det inte. Och varje dag tackar vi oss själva och Gud för att vi valde att resa hit.

Jag gillar att resa. Redan då jag var liten och skrev i klasskompisarnas "vänböcker" ramsade jag upp alla länder jag ville besöka. Jag älskar andra kulturer, att träffa nya människor och att prata engelska. Jag får lite mer perspektiv till mitt eget liv, mina vanor och mina åsikter... Allt det som ibland verkar så viktigt hemma kan kännas väldigt obetydligt då man besöker eller bor i andra länder. Då man ser hur de lever där och hur de prioriterar. Något blir man mer tacksam för att man har i sitt hemland och något märker man att man saknar. Det är en del av vem jag är, detta resande och dessa kulturmöten. Så att resa till New Zealand var inte ett så stort steg. Fast jag måste erkänna att efter att jag blev 3-barns mor är det inte lika lätt att packa väskorna och flyga iväg. Våra val påverkar ju också tre andra personers liv. Och eftersom de tre andra personerna är bara barn, som är fullständigt beroende av mig och min man och som har full tillit till att det vi gör är det bästa för dem, tvekar man kanske oftare än man borde.

Jag och Martin har bott i New Zealand tidigare. Vi har jobbat med missions organisasjonen Youth With A Mission tidigare och också gått deras bibelskola. Det var sju år sedan och före vi hade tre barn. Vi ville redan då komma tillbaka och hjälpa till på missionsbasen vi bodde på. Varför reste vi hit? Då och nu?
För att vi gillar det organisasjonen står för. "YWAM" är eukumenisk (tverkirkelig) och internationell - här jobbar folk från många olika kulturer och olika samfund - sida vid sida. Man slipas lite, man formas av varandra och man lär av varandra. Här jobbar man för att fler människor skall få höra om Gud, höra det kristna budskapet. Budskapet om att vi kan ha en relation med Gud, ett liv tillsammans med honom. Och samtidigt träffar man människor från olika platser över hela världen. Man reser på teamturer för att hjälpa till i kyrkor, i fattiga små byar på små öar, man går in i katastrof områden, man undervisar i språk, i bibeln, hjälper prostituerade etc. Man gör det överallt. Här. I Europa, på Filippinerna, Mexico, USA, Thailand, Syd Afrika och så vidare. Alla jobbar frivilligt. Sponsrade av kyrkor, familj och vänner. De är kanske inte speciellt rika på saker men oj så rika på upplevelser och äventyr!

Så här är vi nu. Och bidrar med det vi har. Det är småsaker, men vi använder det vi kan och är bra på. Vi hoppas det lägger en grund för att våra barn själva våga göra det de drömmer om. Och att de, och vi, kanske blir lite mer ödmjuka inför livet och människorna vi möter. Jag tror inte att alla skall göra det vi gör. Vi är alla olika och bra är det. Men jag tror man skall göra det man drömmer om, för jag tror det är en orsak till varför de drömmarna finns där. Valena vi tar i livet påverkar förstås oss, våra barn och människorna runt oss - men det gör ju också de val vi inte tar. Så när vi funderade på den här resan, på konsekvenserna för oss, våra barn och vår ekonomi, tänkte vi att valet att INTE resa påverkar oss också, våra barn och vår ekonomi. Och det är ju ingen garanti för att det trygga är bättre än det okända.

Nu är det läggdags. Tack till alla er som läser min lilla blogg - det är roligt att ni följer med!



Mangawhai Heads

Såå spännande att vara här!




mandag 13. januar 2014

Gott Nytt år och allt sånt...

Uff, börjar verkligen inte det nya året med några stora dramatiska blogginnlägg. Men det finns många hundra saker man kunde ha dåligt samvete över och jag tänker inte låta min dåliga bloggkarriär vara en av de sakerna.

Annars så hade vi en härlig nyårsafton! Medan jag satt ute vid långbordet under eken och hörde barnen skratta och leka, så tänkte jag på hur härligt det var att njuta nyårsafton utomhus, tillsammans med flera av de människor jag gillar mest på den här sidan av jordklotet. Vi grillade, åt god mat, diskuterade och gick en promenad i solnedgången. Klockan 23 hade alla rest hem igen eftersom barn och vuxna var trötta. Jag gillar det! Inga glittrande kjolar och fint dukade bord och framförallt så kunde man avsluta festen före kl 24 utan att det är något konstigt med det.

De första veckorna av det nya året har gått hiskeligt fort. Dagarna varvar mellan stekande sol medan nästa dag bjuder på regnskurar och vind och i nästa stund skiner solen igen. Typiskt "New Zealändskt" väder. Martin  jobbar och jag lär mig att ta en dag i taget. Det märks att barnen inte varit på dagis på en stund då energi nivån och lekbehovet är högt.

Minstingen i familjen har börjat året med att bli 8 månader och han har fått 4 nya tänder på kort tid. Han "militärkryper" (= drar sig fram på magen) och börjar bli ganska så snabb. Han charmar alla med sina härliga leenden som han villigt bjuder på till höger och vänster.
Mellanmannen pratar - är ganska envis och tycker inte helt om att följa regler. Det är kul när han nu kan uttrycka sig mer och mer sån att vi kan ta del av alla hans finurliga tankar. Springer gör han gärna och skuttar iväg med blöjan neröver rumpan.
Storsyster har nu lärt sig tillräckligt med engelska för att kunna leka. Detta meddelade hon högt och glatt samtidigt som hon tyckte att hon inte behöver lära sig mer nu. Leken går så fint med de nya vännerna hon har fått och det känns bra för mamma och pappa. Att hon förstår mer märker vi ju och hon använder de ord hon kan. Jag blir så stolt när jag ser henne springa iväg för att leka hemma hos någon som hon just lärt känna och som hon faktiskt inte helt kan kommunisera med. Modiga flicka!

Nu måste vi bara börja skriva på alla de brev och kort vi skall få hemsänt. Det är verkligen inte min starka sida. Jag kan briljera med att jag t.om haft med mig färdigskrivna kort med frimärke och adress på - hem i resväskan - eftersom jag aldrig fick sänt dem under själva resan. Men månne vi inte skall klara det den här gången. Det är jo fortfarande några månader kvar före vi flyger hem igen.

Strandtur till Kai Iwi Lakes

Kajak tur i blåsten





Här trivdes oxå minstemann eftersom vattnet var grunt och väldigt varmt



Lite typisk natur här runtomkring där vi bor.


Hortensia växer i enorma buskar runt de flesta hus.

"DiningRoom" där vi har middagar då bibelskolan börjar igen. Många flaggor =)

Nyårsafton.

Kvällssolen.