onsdag 20. mars 2013

Spännande tider

Jag börjar få den där känslan av att tiden inte räcker till. De flesta av oss går kanske med den hela tiden, men på slutet av en graviditet infinner den sig ofta på ett litet speciellt sätt. Man räknar ner dagarna - inte bara för att man skall få träffa den nya lilla personen - men också för att man vet att tiden därefter är man ganska lamslagen, hormonfylld, trött och alldeles inne i sin egen bubbla. Det är inte mycket annat som räknas än den där lilla/stora personen som kommit in i ens familj.

Så jag vill gärna ha det mesta ordnat. Tillrättalagt, som det så fint heter (eller är det ett norskt ord som jag just gjorde om till svenska?). Och kanske jag vill ordna lite mer än vanlig eftersom vi lever i det här renoveringsprosjektet. Jag är inte i någon bra form. Stor som en tunna känner jag mig. Fogar som gör ont. Spänningar i magen och en trötthet som gör kvällarna lika spännande som natten. Jag sover. Som oftast. Och så kan jag plötsligt få en släng av någon sorts energi. Den sätter sig i några dagar då jag gör alltför mycket på alltför kort tid. Och resten av veckan drömmer jag om att ligga och stirra upp i taket (då jag inte sover) och få tid till att förbereda mig för förlossningen.

Och även om jag drömmer om en stark kropp, friska ben som springer i skogen. Resor över världshaven och utmanande, innehållsrika dagar på jobbet. Så känns nog det nog som att det här är något av av den mest spännande tid vi kommer att uppleva.

Ett nytt liv. Någon som aldrig funnits förr. Växer i min magen. Den rör på sig. Den sparkar (kunde skrivit det tidsriktiga ordet "hen" här eftersom vi inte vet könet men jag känner mig inte förtrolig med det ordet).
Vem är du? Hurudan är du? Storasyster funderar, lillebror funderar inte eftersom hans hjärnkapacitet inte klarar att omfatta det faktum att han skal bli en storebror. Och så en dag i maj är du här. Utan att ta hänsyn till om vi är "klara" eller om allt är "tillrättalagt". Du kommer när du är klar och vi får bara hänga med.

Spännande.

onsdag 6. mars 2013

Smått och gott

Och sådär på en onsdag tänker jag på det här;

Snön smälter. Det luktar vår ute och det känns bara underbart.

Jag är sjukledig och upplever antagligen den lugnaste tiden av mitt liv på flera år framöver. Fogarna (bekkenet) gör ont bara jag gör lite mer än ingenting. Jag ser ut som om jag skulle föda om några veckor men det är fortfarande ca 10 veckor kvar.
Jag får kramper i magen om jag står eller går i mer än 10 min.
Tanken på att jag för ett år sedan sprang och gick på spinningstimmar och fick blodsmak i munnen känns totalt overklig. 
Jag ser fram emot att inte vara gravid och kunna börja träna mig tillbaka till min vanliga kroppsfasong men jag vill inte uppleva de där timmarna då babyen skal ut. Ett litet problem.

Vi ville bli färdiga med hela nedre våningen före barn nr 3 anländer. Det kommer vi inte att klara av.
Vi hoppades få färdigt taket och börja på andra våningen i sommar. Det kommer vi inte att klara av.
Vi kommer att bo här i första våningen alla fem i några år till. Våra tre barn kommer att dela ett rum som har en yta på 6m2. Jag och min man kommer att fortsätta att sova i vardagsrummet. Sovmorgonens existens kommer att vara minimal. Men det är många av jordens befolkning som bor på en betydligt mindre yta än oss. Vi har rinnande vatten. Ett välfungerande badrum. En WC. Ett kök med en diskmaskin. Inga ytor är stora men barnen vill ändå inte vara längre borta från våra ben än några meter. Vi har mycket tid till att vara tillsammans. Det är sån vi vill ha det. Allt i allt är vi i alla avseenden fruktansvärt rika.

Vi har just  upplevt vår första ordentliga spysjuka med små barn. Jag kunde ha fortsatt att leva utan den upplevelsen. Men vi överlevde. Och det kommer säkert flera.

Vi har varit på ett kort besök i Köpenhamn. Så här såg vi ut där:




 Och vi åkte metro. Det var utan tvekan resans höjdpunkt för vår 4-åring.


.