Pippi

Igår skickade jag iväg ett stycke Pippi till dagiset. Det är ju karneval feber i världen och dotters dagis är inget undantag. Astrid Lindgrens figurer var temat, något som ju aldrig är helt fel.

Till min stora förvåning satt peruken ännu på huvudet, då jag hämtade henne några timmar senare. Men under peruken tittade två trötta, febriga ögon på mig. Och när vi kom hem sov hon helt tills det blev läggdags på riktigt. Och inte är hon mycket bättre idag heller. Stackars Pippi**

Picture time nr 2

This weekend: The new floor in the new part of our house is finally finished!

Naomi was running around like it was a big field! It felt great to stand on a solid woodfloor and dream about how it will all look when it`s done. One step at a time. Greatful =)

And then these two beauties went to bed and we felt even more greatful (not only becuase they fall asleep within minutes;) but because we have two healthy and funny and wonderful kids. We are so blessed!

Picture time nr 1

Some pictures from us to you. Enjoy!

This is what it looked like when the snow came a few weeks ago:




We had lots of fun...





Somehow I do feel that I want to explain my sun-glasses: They are old, bought during the 90`s. I have lost all my other ones, therefor they were my only choice - as it was impossible to be outside without something protecting your eyes. I used to love the blue colour and the shape used to be so cool and now... well ;) Naomis` glasses are pink with Hello Kitty on them - there is nothing more to explain there ;)


 








 


 

Hemmelighet

Jag älskar att höra vilka lustigheter andras barn säger, så jag fortsätter att tänka att andra också kan tycka det är lustigt att höra min dotters lustigheter. Sonens lustigheter kommer inte längre än till några otydliga ma-ma och pah-pah (och det är ju inte lustigt utan bara sött).

Idag hade jag (och pappan) följande konversation med dottern. Jag sittandes på hennes säng medan hon flög fram och tillbaka.

N: Mamma, jeg vet en hemmelighet, hysj, jeg skal ikke fortelle den.
Jag: Mmm, okej.
N: Pappa, hvor er den der hemmeligheten? Mamma får ikke se den. Pappa! Kan du hente kortet? Hysj! Kan du hente (och viskar konspirerande till pappa) "den der"...?
P: Naomi, vi skal jo ikke fortelle det. Ikke snakk om det nå.
N: Men jeg skal stå sån (hon står mitt på köksgolvet och ser på mig med ögonen mystiskt ihopknipna). Nå kan du hente det pappa! Husk og holde kortet... eh, holde "den der" bak ryggen din! Det er en hemmelighet mamma, du får ikke se skjønner du!
P: Men Naomi, jeg henter den ikke nå.
N: Men om jeg står sån! Og du holder den bak ryggen. Og så legger du kortet under bordet...
Pappan går inte att övertala och hon springer ivrigt fram till mig och viskar lyckligt: Det er en hemmelighet mamma. Og den er bare til deg. Ikke til pappa.

Någonstans här brister jag ut i gapskratt. Jag tror det kan ha något att göra med att det är morsdag (!) här i Norge på söndag. Men förstås är jag inte helt säker. För det är ju en hemlighet... eller ett kort.

(Här skulle det ha funnits en bild om det bara hade gått att sätta in bilder från datan på bloggen just nu, men det gör det inte... argh!)

Tråkig renovering?

Vi renoverar och bygger fortfarande. Men det är betydligt tråkigare att skriva om "att bygga nytt" än att berätta om renoveringen av den gamla delen. Och eftersom den nya delen definitivt är i fokus just nu händer det inget mer spännande än; isolering av golvet och ja... sånt där målande av fönster.

Jo. Jag målar ännu. Jag har faktiskt bara en enda liten sida av ett fönster kvar, som står och torkar "as I write". Jag skulle kunnat varit väldigt nöjd och med stolthet berättat att det är ca 15 minuter med jobb kvar och så är jag färdig. Jag skulle kunnat göra det om det inte varit för att det är nästan tre pinsamma månader sedan jag första gången skrev om de där fönstrena och mitt målande. Jag är glad att min man inte jobbar lika långsamt som mig.

Till mitt försvar kan jag ju berätta att de 4 fönstrena som innehåller 8 separata delar som skall målas på varje sida måste torka ca 4 dagar mellan de 3 varvena jag har målat (och hops - när jag skrev det sån kan man ju nästan inbilla sig själv att man varit snabb). Uansett. Det återstår 15 min. 15 min! Och så skall jag börja måla dörrlister...

Hjälp!

Hjälp mig! Jag orkar inte laga mer mat. Inga fler middagar. Jag vill pausa. Tycker vi äter densamma maten igen och igen. Man måste inte städa varje dag, man måste inte duscha varje dag, man måste inte träna varje dag (fast det är bra om man gör det) men den där eländiga maten skall tillberedas och ätas varje dag.

Är det någon som har några idèer? Något som går fort att laga (ca 30 min) och som är enkelt och gott. Vi är inte kravstora. Vi äter det mesta. Om du har några minuter extra tid blir jag väldigt glad om du vill skriva ned några tips. Jag är i stort behov av inspiration!

Att sova...

Och så stunden på dagen när du sätter dig ned och påbörjar klädningen. Vi sjunger och klappar händer samtidigt som vi tar på lag efter lag med ull och varma sockor och vantar. Vi gurglar lite och skrattar. Till slut ligger "miniatyrteletubbiesen" klar i sin gräddfärgade halare. Han ler lyckligt medan jag lägger honom ned i sovpåsen och rullar en extra ullfilt runt hans fötter som alltid blir så kalla. Jag rullar ut vagnen och sätter på myggnätet som på vintern fungerar som något sorts skydd mot frusna kattor som gillar att sova i varma babypåsar. Jag säger; Sov gott! Och ser chocken i hans ansikte. Hans ögon blir stora och runda. Ansiktet förvrids i en grimas och underläppen vibrerar.
-Sova? Skall jag sova? Det hade jag ingen aaaaaaaaaning om. Skulle han kanske säga om han kunde prata.

Hans protester blir högre och förändrar tonläge. De låter som en siren. Vi har gjort det ca lika många gånger som han är dagar gammal. Det vill säga ca 270 gånger (men inte alltid med så mycket kläder på). Men han verkar lika överraskad varje gång. Var det detta vi gjorde? Var det därför hon klädde på mig alla kläder? Är det därför jag ligger ute i vagnen? Jag går min väg. Gråten vibrerar bakom mig.

Två minuter senare sover han.